Hänvisar till min nya blogg istället:
takai.blogg.se

Har just kommit på hur man blockerar folk på EC. Rätt skönt att bara kunna stänga av ibland, orkar inte med bråk idag. Nu ska jag spela lite Ages of Empires igen, för jag ska banne mig klara den där sista missionen.

"And then came the nightmare, I built my own world to escape"

SAKER JAG STÖR MIG PÅ JUST NU:
- Folk som käftar och tjaffsar med mig om vad jag säger/gör/tycker/tänker.
- Folk som söker efter uppmärksamhet.
- Folk som tror att dem är "emo".
- Folk som snackar med engelska ord i en svensk mening.
- Fjortisar som tror att "emosar" är djur.
- Folk som inte kan lösa deras egna problem.
- Folk som lägger sig i.
- Folk med dubbelmoral.
- Tokio Hotel, Westlife och andra onödiga band.
- Bilddagboken.
- Folk som inte står för vad dem gör/säger/tycker/tänker och sedan ÅNGRAR sig.

Orkar inte diskutera en sådan sak ens. Man tävlar inte om vem som kan slå den andra med orD? Jag orkar inte diskutera om jag är kristen eller inte. Jag är det, punkt slut. Och om du försöker motbevisa det, så synd för dig. Jag orkar inte. Hur feg är man inte om man inte ens kan skicka en bild först, utan måste få svar på EXAKT vem personen är. Och motbevisa kristna? Hur ska de kunna motbevisa, bevisa att himlen inte finnns? Det går inte, för då måste de DÖ först. SYND. Jag är så förbannad. Jag tänker inte genomgå ett vänskapstest för att du ska kunna lita på mig, det ska man kunna göra ändå.

JAG TÄNKER INTE BRÅKA OM EN SNUBBE HAR JAG SAGT FÖR 9768768 GÅNGEN.
Så sluta tjaffsa om det.

Bara för att du är så söt,

J O E Y Y

"Få se om du kan skrapa skålen nu, Bea!"
Jag orkar inte bli behandlad som en bäbis längre.
Snart drar jag, jag lovar.
Och jag vet att Clara är på, då smäller det!

Det var längesedan jag skrev i min blogg. Men när jag väl skriver, så skriver jag för att jag har någnting att säga, och inte för att visa min outfit eller för att jag har svarat på 300 frågor om mig själv. Hur personligt är det egentligen? Jag försöker låta personlig när jag skriver i min blogg, men det är svårt. Jag skriver för att jag vill bli av med irritation, aggresion eller andra obehagliga tankar jag har inom mig. Anledningen till att jag inte har skrivit, är för att jag känner mig helt tom. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, men det är precis som om allting jag har kunskap om, har blivit bortblåst - känner mig helt urholkad.

Plus att jag häromdagen bråkade med Lo, vilket inte alls var meningen. jag kommer inte klara att vara ovvän med honom - det känns så fel, så om du läser det här, så FÖRLÅT. Du vet att jag menar det, för du känner mig (hoppas jag).

En bra sak som hänt mitt upp i mitt kaotiska liv är att jag precis har gått på sommarlov, och det ser bra ut än så länge. Har ganska hyffsade betyg ändå, och gympan fixar jag upp nästa år. Hoppas bara att mitt och Steffis mål fungerar - jag VILL verkligen att det ska gå vägen. Jag måste bara kämpa lite. Så nu får det vara slut på allt onyttigt ätande (haha), för nu gäller det att satsa.

Är dock oroad över hur jag ska klara mig med "bara" 2900 kronor i sommar.. Det är liksom 3000 spänn på 3 månader ungefär, plus att jag ska åka till USA också. Iochförsig är det ungefär lika mycket som ett studiebidrag, så klaga ska jag inte göra!

Måste verkligen skärpa mig,
men det är så "mycket" jag måste köpa:
- En ny platt-tång (110v) - 500:-
- Minneskort på 8GB - 400:-
- Nya Skyllcandyhörlurar (i USA)
- Nya kläder (USA)

Bra saker som har hänt:
- Jag har fått G i Matte B.
- Jag behöver inte betala Historiaboken.
- Jag har lämnat in alla skolböcker.
- Jag har inga mera läxor.

Det finns några saker som jag irriterar mig på ganska ordentligt.
(ej i rangordning)
1. Folk som klagar på Adeon.
2. Att skolan är jobbig och att det är så mycket att göra.
3. Att jag inte kommer ha några pengar till USA.
4. Att det kommer bli komplicerat att genomföra mitt projektarbete.
5. Fakes på internet.
6. Folk som hoppar på mig utan anledning på diverse sidor.

Jag orkar inte skriva en lång utläggning om varför jag tycker som jag gör.
Läs, begrunda och håll sedan käften.

Äru pantad i skruven eller?
- Sofia Bach @ Parlamentet 2/12-07

Nu har jag i alla fall varit på Moshpit, och jag har inte hunnit uppdatera bloggen på ett tag, eftersom jag varit helt slut sedan i lördags. Skulle ha träffat Clara imorgon, men jag och mamma ska istället åka och köpa pappas present. Hoppas han blir glad - för det skulle i alla fall jag bli. jag skulle rent ut sagt bli ÖVERLYCKLIG. Men det är ju jag det. Har jag tur kommer jag också få en utbetalningscheck på studiebidraget imorgon. Visserligen har jag lite pengar kvar, men för dem måste jag ladda på mobilen. Åh, det går åt så mycket pengar. Till allting. Allting kostar pengar (nähä?). Men i sommar hinner jag inte jobba - jag ska till USA och bara ha det skönt.

Har skrivit mattekursprovet idag, och jag vet inte riktigt hur det kan gå. jag tror i alla fall att jag kommer få G, i alla fall på de delar som jag har missat. men jag vet inte funktioner och uttryck är inte min starkaste sida. varför kan jag inte vara bra på matte, när jag är så bra på att skriva och fota och rita... och.. öh.. allt annat? Man får väl vara glad med det man har fått tilldelat sig, antar jag. Jag ska inte klaga.

Det är bra väder idag.
Och i helgen ska jag lägga upp flera bilder på MOSTPHOTOS.COM

Snart bär det av till Moshpit, och det ska åtminstone bli bra väder (enligt SMHI) till och med klockan 18 ikväll. Men förhoppningsvis kommer det inte ALLS börja regna, utan det kommer bli massa massa solsken som gör mig lycklig! Har precis ätit frulle och har fixat mig, så nu passar jag på att skriva lite blogg inann vi drar till Nykvarn. Vi gick och la oss ungefär vid ett, och jag vaknade vid tre (om jag ens sov SÅ länge).. och nu är jag hyperaktiv, för att jag är övertrött.. eller någonting. Jag får hålla koll på Amanda så att hon inte somnar alltför djupt på tåget mot S-tälje alltså, för jag måste ju få henne att gå av tåget, lol. Hoppas att det inte är jättemycket folk där bara -f rö det orkar jag inte med. OM DET SKULLE REGNA , så HATAR jag SMH för all framtid och ska skicka en läskig PIRATECURSE på dem, och så kommer jag ha mössa på mig, fastän det är maj.

Är det verkligen för mycket begärt med lite sol EN ENDA DAG?!

Är hemma hos Amanda nu, och har precis installerat min webcam. Hon är och rider, och jag inte följa med pga att mamma + brorsan är så allergiska mot alla sorters pälsdjur att jag inte ens kan vara i stallet. Lite tråkigt kanske, men jag sitter istället i hennes varma rum och skriver blogg. Har inte gjort så mycket alls idag, har inte peppat alls, men nu när solen kikar fram, så börjar jag faktiskt göra det. Synd att Amandas dator är så seg bara..

Men nu måste jag ringa Amanda + städa + ringa Clara + duscha + fixa håret + sova.

JAG TROR ATT JAG SLIPPER REGN PÅ MOSHPIT!

Packlista:
- Mediciner + tabletter
- Kamera + batterier (?)
- Mobil + mobilladdare
(Kom ihåg att tanka på imorgon)
- Kläder + neccesär
- Lakan
- Plånbok + bussremsa
- Nikon-kameran (ladda ikväll)
- Jacka
- Hårspray + smink (lulz)

SNARTSNARTSNART är det Moshpit.
Wowowo - och jag är lycklig.

Lägger upp massor med bilder på Bilddagboken just nu, för jag kände att jag var tvungen att tömma kameran efter promenaden i förrgår kväll.

Tittade just på SMHI, och det verkade i vilket fall som helst bli uppehåll på morgonen när vi ska stå och köa, och det är ju alltid positivt om man ska stå i kö. Vinden kanske vänder ändå?

Är hemma idag från skolan - har mensvärk och vet inte hur jag ska överleva. Men snart ska jag prata med Clara, som är bättre än allting annat - bättre än medicin. Samtidigt som jag ska redigera lite bilder, och lägga upp på bilddagboken. Tror inte att det kommer att bli någon Moshpit Open för mig, iallafall inte om det kommer regna. Vet att jag inte borde deppa över en sådan sak, tror jag iallafall drar dit och ser Bring me the Horizon. Men jag vet inte - hela grejjen känns bara onödig nu. Ingen bra kamera, pissväder.. peppen är borta. Jag får se hur jag gör. Förhoppningsvis blir det iallafall sol. Jag hoppas på det, och jag ska försöka vara så positiv jag kan.

MVG i Filmkunskap.
Borde vara nöjd, men det är jag inte. För idag var det helt enkelt en pissdag. Vill inte förklara vad som har hänt, har inte ens ork till det. Det är ingenting som behöves dokumenteras. Jag spelar falskspel känns det som, eftersom jag är oärlig mot mig själv, ett farligt spel och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur den här knipan. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det känns som om jag håller på att falla tillbaka igen. Och jag vill inte dit ner igen, jag vill inte ramla nedför hela trappan och sakta klättra upp för den långa, ojämna trappan nu när jag väl har kommit upp och nästan kommit halvvägs. Jag vill inte mera längre, har ingen ork kvar. Det här måste få ett slut, jag vill inte börja om från ruta 0 igen. Man ska inte behöva tänka om varenda dag för att kunna peppa sig själv. Men det är där det slutar. Imorgon går jag inte till skolan. Jag orkar inte, och det säger jag inte bara för att jag är lat - utan för att min ork är slut, borta, utbränd. Jag vet inte, men jag känner att jag behöver sommarlov för att rensa hjärnan från allting dåligt - jag vill ha ny, frisk luft att andas så att jag kan må sådär bra igen som jag gjorde när solen kikade fram förra veckan. Jag vill leva i solsken - mer begär jag inte.

Och just det..
JAG FICK G PÅ MATTE-B-NATIONELLA!
- A hallå?

"OPP-Å-NÄR"
Det är bara Clara som fattar..

Sitter och lyssnar på min bror som redovisar sitt musikarbete för mig, och det låter riktigt bra. fast han borde liksom andas mellan de olika styckena i texten, och när han väl tittar ner på pappret ska ha liksom tänka efter, och ta något andetag innan han fortsätter. Men överlag är det bra, tycker jag.

Var hemma idag, är snorig och har hosta, men imorgon ska jag försöka gå till skolan, har bara två lektioner, så det kommer att gå jättebra, för då kör Steffi och jag vårt unika TEAMWORK.

Jag blir arg - min mus funkar inte! :<<<

Nu ska jag nana kudden.
Sov sött :*

Sven Spännare är en go' grabb det!
Nu har jag hans nummer också ...
Kan inte sluta skratta, alltså :D

Har i alla fall hunnit att plugga lite till Rörlig Bild-provet som kommer att ske på onsdag, så lite nytta har jag faktiskt gjort idag! Såg på SHMI:s hemsida att det kommer att bli regn på onsdag, och jag hoppas hellre att regnet faller ner på onsdagen än på lördagen... Jag vet inte vad jag skulle göra om det skulle börja regna på Moshpit Open - jag skulle antagligen inte alls gå dit. Men det fixar sig. Om man har en positiv inställning till allt, fixar sig det mesta automatiskt!

Saleshia ska vinna Top Model, aiight?

Michelle ~ Y

- "Sluta vara så perfekt Bea!"
- Förlåt då. (?)

Vad svarar man på sånt?

Nu är det kokta fläsket stekt!
Haha, precis som om det där inlägget gjorde det hela bättre. Nu säger folk till mig att jag inte "fattar hur de mår egentligen". Men det är inte så lätt att fatta om ni inte berättar någonting för mig? Jag kan inte sitta och försöka gissa mig fram till hur ni mår? Det är så patetiskt att jag tror att jag smäller av.

Jag är SÅ SJUKLIGT trött på folk som klagar på att de mår dåligt.

Föråt, Clara - jag vet att jag inte ska peka ut dig, men liksom. Jag måste få säga vad jag tycker. Det är såhär, att om man mår dåligt och inte vill göra det, (för det vill ju ingen, eller hur?) så MÅSTE man söka hjälp. Ibland räcker det inte att "bara" prata med kompisarna, utan man måste gå ett steg längre - man måste kanske få hjälp av en vuxen. Ring till BRIS - det har jag gjort många gånger, och de har "räddat" mig från den jobbiga situationen jag var i. Underskatta inte dem, det är gratis, man kan ringa från mobil dit och prata hur länge som helst och det är anonymt.

Jag skulle vilja vara en sådan människa som alla kunde gå till och prata om sina problem med. Och det är väl också vad jag har blivit - ALLA vänder sig mot mig så fort de mår dåligt. Visst, det visar bara att jag är bra på att bry mig om folk, men i slutändan blir det jobbigt. Jag har mått dålig själv, och det var under en lång tid, och nu, när jag äntligen känner att jag kommer undan från allt det negativa, kastar sig alla på mig och undrar hur jag skulle gjort i deras sits. Även fast jag skulle vilja, KAN JAG INTE HJÄLPA ALLA MED ALLAS PROBLEM. Det tär för mycket på mitt psyke - jag måste kunna ha ett liv som är fritt från problem, och nu när jag äntligen har så gott som fått det, vill jag inte ösas över av ANDRAS problem. Är det inte lite att ta i? Jag måste kunna leva MITT LIV utan att hela tiden förföljas av problem, varken mina egnas eller andras.

Det är väl klart att ni inte behöver sluta prata med mig nu, bara för att jag har sagt som jag känner. Jag kommer fortfarande att hjälpa VISSA PERSONER SOM BETYDER EXTRA MYCKET FÖR MIG - såsom CLARA och LOUIE. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem, och det är självklart att jag vill att mina bästa vänner ska må bra. Är de inte glada, kan jag inte heller vara glad - det säger sig självt. Men nu har jag sagt EXAKT HUR JAG KÄNNER, så nu vet du hur det ligger till.

It's the final countdown . . .

Jag har gjort om min blogg - IGEN! Och nu får jag verkligen hålla mig till den här layouten, åtminstone den här VECKAN. Men jag gillar den, faktiskt! Kanske till och med behåller den permanent, vilket vore otroligt härligt, för då skulle jag slippa hålla på att ändra om layouten varenda gång jag loggar in här på blogger...

Kort sagt - det går bra nu!

Eller, inte SÅ bra. Jag är förkyld, men jag tror att det kommer att ge med sig. Bara jag snyter mig ordentligt, så brukar förkylningar gå över ganska fort faktiskt. Den här veckan kommer att bli jättejobbig. Ska hinna klart med ett repotage, hinna packa till Moshpit Open och fixa en massa saker inför festivalen och snart är det psykologiprov och så ska jag hinna träna, men det vet jag inte om jag kommer att kunna, eftersom jag ska ha mens... och jag vet inte allt. Men det brukar ju oftast lösa sig för mig, så jag menar.. det kommer säkert inte vara några problem.

Måste nog skriva en lista på allt jag ska fixa den här veckan, annars kommer jag antagligen glömma bort dem:
- Plugga till psykologiprovet (boken + anteckingar + häftet)
- Filma repotaget (hämta ut kameran + stativ kl. 11.30 på måndag)
- Hämta ut en digitalkamera att ha med sig på Moshpit Open
- Plugga till läxförhöret i Rörlig Bild (onsdag)
- Lämna in en ny syfteslapp + prata med Draken om att det andra projektet failade
- Fixa läkarintyget till Calle
- Prata med skolsyster om hur det har gått hos dietisten
+ more to come...

Jag är sjukligt stressad just nu. Men det löser sig nog, kanske.. NOT.

Clara funderar att gå på audition till Idol nästa år, bara för att det är kul liksom. Jag vet inte vad hon går på riktigt. Hon har bestämt sig för att "sjunga" SAKU med Dir en Grey... Öh. Hoppas hon går vidare, NOT! :<<<

NEW DESIGN!

- Var bor du lilla RUTTA?
Steffi är hög på Burn..

"Det hela ägde rum mellan 1959 och 1975 i Vietnam och kriget stod mellan Syd-Vietnam och Nord-Vietnam och USA och Frankrike och Thailand och Indonesien och Australien och Kambodja och Korea och Kina… och några till."

...ooooo-keeej...

Har äntligen fått tag i en palttång som även fungerar i USA! Jag är så sjukt lycklig! Och imorgon är det öppna hus i min skola, och då ska jag träffa Emye och fota gärnet. Dagarna kan knappast bli bättre, haha. Men det dröjer nog inte länge innan något dåligt händer. Men jag ska försöka vara positiv till allting, så gott det går åtminstone.

The only place I call home
is my deathbed.

Det är ungefär så jag kännwr idag. Är #/(¤&#) sur och förbannad, utan en egentligen anledning. För att jag inte inte fattade matten, är det en giltig förklaring? Jag vet inte. Men det känns som om jag sätter för höga krav på mig själv. Jag begär inte att alla ska ta mig i akt så att säga, men det känns fel när jag hela tiden måste anpassa mig till alla andra, men ändå inte får någonting tillbaka.. Jag ska nog sluta klaga. Jag skriver bara blogg när jag ska klaga på något. Måste försöka att se allting från den positiva sidan.

Igår var Clara arg, och idag är det min tur. Visserligen tror jag inte att jag går så "långt" som hon gick, men fortfarande... ibland har man lust att verkligen göra uppror för att få det man vill ha, respekt kanske, jag vet inte riktigt vad det handlar om. Men det värsta är när man blir missuppfattad och blir nedtryckt av de som tror sig veta bättre, och jag blir så förbannad när jag får reda på hur vissa pratat bakom ryggen på en. Vet inte vad jag ska sägas om såna människor, det finns inga ord för dem antar jag. Omogna? Tycker inte ens att de är värda att lägga ner energi på längre. Ska försöka lämna det bakom mig, det tar för mycket kraft av mig.

Ikväll är jag och min bror ensamma hemma, för mamma och pappa skulle ut och äta. Det är roligt att de gör så mycket saker tillsammans nuförtiden, är på något sätt glad för deras skull.

Jag ska åka till USA i sommar och fota gärnet, men jag vet inte riktigt hur peppad jag är längre. Har ju kommit på att jag inte kan ta med mig plattången eftersom de inte har samma urtag i väggarna som vi i Europa har.. suck. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan en plattång. Jag får helt enkelt föna håret rakt, så gott det går. Inga egobilder på mig inte.. lol :<<<<< Vet att det är en struntsak att bli sur över, men hur ska jag då kunna vara mig själv? Inte för att någon känner igen mig där, men ändå. Jag vill inte.

OKEJ - NU RÄCKER DET FÖR #/&"#)¤!
Jag vet att jag är ful, nu måste inte hjärntvätta mig med det. Varenda dag är det samma förbannade visa, samma utskällningar, samma personer som är på en efter skolan. Där sitter dem, bakom sin trygga datornskärm och skriver elaka kommentarer och msnmedddelanden till de personerna de verkligen hatar. När ska ni växa upp och lämna mig ifred? Vad tjänar ni på att tracka andra människor, verkligen trycka ner dem i skorna och låta dem ligga på marken tills de ruttnar bort? NU RÄCKER DET! Nu lämnar ni mig ifred. Jag orkar inte bli stalkad av folk som inte ens vet vem jag är. Vad har jag gjort för att förtjäna någonting sådant? Har jag kanske sårat er? Hur många gånger måste jag be om ursäkt innan ni ska lyssna på mig? Ni pratar om en människa ni inte ens har träffat, en människa ni inte lärt känna på djupet. Kallas det inte fördomar? Ni snackar bakom ryggen på mig och låtsas som om ingenting har hänt. Hur har jag fått reda på det då? Kontakter kallas det. Hela bilddagboken är ett enda stort kontaktnät, om ni inte visste det. Alla vet vilka alla är, tro inte att man kan gömma sig. Förr eller senare får man ändå reda på vem personen bakom användarnamnet är. Jag orkar inte. Och jag vet att jag använder det uttrycket alldeles för mycket. Men vad ska jag säga istället, när jag är så förbannat trött på allting runt omkring mig? Om jag nu är så falsk som ni säger att jag är, fattar jag inte hur ni orkar lägga ner tid på mig? Ofta man trackar sönder en person bara för att man inte har någonting bättre för sig? Jag tycker att det har gått för långt nu. Jag vet att ingen orkar bry sig om hur jag mår, men jag skriver den här uppsatsliknande texten bara för att jag är så FÖRBANNAD på dessa irriterande människor, som lägger sig i ens liv och går en på nerverna tills man flippar sönder totalt. Jag vet inte om jag borde nämna namn i texten, och jag tänker inte heller peka ut någon. Jag tror ni VET vilka ni är.

Har äntligen lärt mig hur man gör rundade kanter i Ps - är överlycklig nu alltså! Tack till Sofy för hjälpen. Vem är det som är bra i Ps egentligen? ;)

Take my lead I'll set you free
and we will escape from the city.

Har inte haft tid att skriva, jag har helt enkelt "för mycket" att göra. Och jag blir så trött på det. Jag hinner aldrig med min fritid. Jag vill vara ute, sitta och steka i solen, men det hinner jag inte. Jag måste sitta inne och plugga till nationella, men sånt är livet. Sätter man skolan före allting annat så får man prioritera bort en del saker som man hellre velat gjort. Ska sätta igång snart. Har röd flagg i ganska många ämnen nu, men jag ska banne mig fixa dem innan/på Checkpointdagen den 9 Maj.

Såhär ser min vecka ut:
Måndag - skolan (Nationellt prov i Engelska B), dietisten, fixa leg, träna (?), hem, plugga, äta, sova.
Tisdag - skolan, filma till musikvideon, träna, hem, plugga äta, sova.
Onsdag - skolan, redigera musikvideon, hem, plugga, äta, sova.
Tordsag - skolan, redigera musikvideo, träna, plugga, äta, sova.
Fredag - skolan, FRITID (!), hem, sova.

Och så fortsätter det. Egentligen känns det ganska meningslöst, eller hur? Men vad ska man göra istället då? Jag måste gå till skolan, för annars får jag ingen utbildning och då kan jhag inte skaffa jogg i framtiden, och då sabbar jag bara för mig själv. Det finns ingen utväg, man måste utnyttja situationen till max helt enkelt. Det är väl ungefär det jag har lärt mig av mina år i skolan.

MÅSTE MÅSTE: Komma ihåg att lämna in syfteslappen till Draken senast den 7 Maj (tror jag)! (Måste kolla upp för säkerhetsskull..)

Måste se National Treasure - the Book of Secrets. Jag har hört att den fått ganska dåligt betyg, men eftersom jag tyckte att första filmen var så bra, så måste jag se om uppföljaren är lika bra. Har suttit och lyssnat på soundtracket till den första filmen hur länge som helst, och jag känner att jag måste köpa den för att komplettera min samling över bra filmer.

Det är ganska många saker som jag måste, haha.

Håller just på att rita en tecking till Ronja, en pandatecking, som på beställning!
Hoppas att kunna skicka iväg den snarast, och jag är riktigt nöjd med den hittills, även om den inte är speciellt stor. Nu är det klar btw - riktigt söt blev den. Synd att jag ritade den i så liten skala, men det får duga. Lägger upp bild på min bilddagbok senare :)

Pirates of the Caribbean

måste vara världens bästa filmtriologi.

Har inte orkat skriva blogg på ett tag, för det känns som om jag inte har någonting att säga. Jag vet heller inte nu vad jag ska säga, så jag antar att det här kommer att bli ett kort inlägg. Är ledig från skolan idag, vilket är skönt, för så kan jag skriva klart min Psykologi-uppsats. En ganska tung uppgift, men jag känner pressen - jag måste helt enkelt bli klar med den. Annars kommer jag inte få något betyg i den kursen, och det blir lite jobbigt.

Har varit hos doktorn tidigare i veckan, och mina nya mediciner verkar som sagt hjälpa. Det gör mig så glad att höra. Känner att jag äntligen kommer in på rätt spår igen, kommer bort från allt det dåliga. Har som sagt tagit tag i träningen igen, och det verkar löna sig. Känner mig starkare i armarna, och jag tror även att min kondition har förbättrats. Jag vet inte, det känns fel på något sätt att berätta precis allting om sig själv i bloggen, men det är väl det den är till för? Ska dock försöka bli bättre på att uppdatera den...

Var hemma hos Lo igår, och bara chillade. Gjorde ingenting speciellt mer än att vi pratade och skrattade lite, och nu tycks det där problemet ha löst sig. Haha - jag löser alla problem på något magiskt sätt! Jag tror dock inte att det var JAG som löste problemet, utan Lo själv. Glad förf hans skull. :)

Har laddat upp lite nya bilder på bilddagboken, men någon dag i helgen (om det är lika fint väder som idag) ska jag ut och fota lite, i stan. Säg gärna till om någon har lust att hänga på! Förhoppningsvis ska jag åka in med Marre, som jag egentligen skulle träffats i söndags, men då kunde jag inte eftersom psykologi-uppsatsen egentligen skulle in på måndagen. Men nu blev det som det blev med den, och jag skriver förhoppningsvis klart den idag, så att jag kan skicka iväg den!

AAAAAAAAAAAAAHHHH!
Jag är så arg - jag går upp i atomer snart!
Vad roligt.
Jag har fått reda på att det finns folk som snackar skit om mig.
(Menar du det? :o)
Trots att den/de människan/människorna har lagt bråket på hyllan.
Snacka om dubbelmoral (IGEN).
Nu får det fan vara nog!
Jag blir så arg alltså - jag orkar inte bråka!
Jag har bett om ursäkt, men det verkar inte hjälpa.
Vad ska jag göra då?
Tack för att min dag är förstörd.
Tack så JÄVLA mycket.
NU RINGER JAG DIG OCH DEN HÄR GÅNGEN SKA DU FAN SVARA! D:

Tur att jag kom på andra tankar i skolan,
tack vare Lo.
"Vi åt en kvast (Bea)."

Jag har fått en fanclub.
Lite löklikt, va?
Btw, jag och Lo paktar bara så ni vet.

Sitter i skolan och har ingenting bättre för mig än att skriva av mig lite.
Vet inte hur jag ska börja, men jag sätter väl igång nu då.

Jag har fått ordning på min träning igen. Föll ner i en svacka förra veckan eftersom jag låg hemma med feber, men imorgon - då är jag förhoppningsvis back on track igen. Vet att det kommer att lösa sig, ialllafall det mesta. Tröttnar dock fortare på saker och ting när jag mår såhär - inte så kul precis. Vet heller inte hur det ska kunna bli bättre, jag kan inte ändra på mig bara för att någon säger åt mig att göra det. Jag är jag, och antingen accepterar ni det eller så har ni någonting emot det, och då är det mest synd om er - för då är det inte mitt problem längre.

Jag kan inte lägga på mig alla era problem hela tiden. Jag vill så gärna hjälpa, men bara till en viss gräns. Jag mådde dåligt för er skull - åt er - för att alla kom och hela tiden berättade att de mådde dåligt och varför de gjorde det, vilket ledde till att mitt liv ett tag gick ut på att leka psykolog. Jag kan inte ta på mig ert ansvar hela tiden. Man måste kunna ta sitt ansvar och inte lägga över det på andra hela tiden.

Det finns några få människor som jag orkar lyssna på, för de lägger inte över sina problem på mig. De räknar inte med att jag ska läsa dem åt dem, utan de berättar, delar med sig, så att jag ska kunna säga min åsikt. Det är perfekt. Ibland, när jag är på bättre humör, så kan jag ta mig an andra personers problem, och även lösa dem, men det är inte nu. Just nu pratar jag knappt med andra än Clara om problem. Jag orkar inte, ärligt talat. Jag vet att jag använder ordet "orka" för mycket, men vad ska jag säga istället? Säg vad jag ska säga, annars kan du hålla käften.

Jag vet inte ens vad jag snackar om längre. Jag är både arg, sårad, ledsen, glad och irriterad på samma gång. Ju mera jag tänker - desto (stavning...?) mer irriterad blir jag på mig själv. Jag vill så gärna hjälpa, men jag vet att jag inte räcker till. Och det är det som jag stör mig på. Jag menar, det är ju inte så att jag INTE vill finnas till för mina vänner - det är ju snarare tvärt om. Jag VILL hjälpa, men just nu tror jag inte att jag är kapabel till det - jag har andra viktigare saker att tänka på för tillfället.

Jag tror aldrig jag har skrivit såhär snabbt förut. Det gör jag bara när jag har mycket som vill ut, men det har jag alltid. Jag snackar och tänker för mycket. Tänker för mycket förresten, det kan man väl inte göra?

Varför mår alla som jag känner dåligt?
Varför kan jag inte göra någonting åt det?
Varför är jag dålig på att göra andra glada?
Är det kanske jag som är dålig?
Jag börjar tro det, för det måste vara något fel på mig.

Okej. Jag skulle gå till skolan idag - hade förberett allting, packat väskan, lagt fram kläderna. Och så vaknar jag med världens mensvärk. Inte så kul. Så det slutade med att jag stannade hemma. Idag också. Lo ringde, men jag hann inte svara - som vanligt. Förlåt. <3

Miyavibiljetterna släpptes idag iallafall, och just nu är det svart på Ticnet... inte så kul för dem som inte hann beställa. Men jag tror nog att det kommer släppas ett par till inom kort. Ticnet är ju som dem är med biljetter.. Skönt att jag har fått tag i min Moshpitbiljett. Undrar om det är svart på Ticnet? Skulle inte tro det. Måste kolla upp det. Är så glad, för den dagen kommer att bli den bästa, eftersom jag ska vara med min söta lilla Amanda. Är så glad att hon är så positiv igen till allting. Hoppas att det håller i sig bara, för jag vill INTE att hon ska hamna nere i en sådan svacka igen. Vi kommer att ha det SÅ roligt - kommer skriva värsta långa inlägget här senare antar jag!

Jag tänker för mycket tror jag.
Tänker för mycket på andra istället för mig själv.
Jag är ganska irriterande, skulle jag tro.

Kollade nyss upp på Ticnet om Moshpitbiljetterna var slut, men det är fortfarande grönt, så det är lugnt för min del. Hoppas liksom att det inte kommer allt för mycket folk bara. Det orkar jag inte. Jag menar, man vill ju kunna sitta i gräset och chilla och fota liksom.. Plus att innan Moshpit måste jag köpa ett nytt minneskort, så att jag kan ta en massa bilder där!

Idag så har jag inte gjort någonting. Sov lite för länge känner jag, för då blir jag seg och kommer inte att göra någonting vettigt över huvud taget. Igår satt jag uppe till halv ett på natten och pluggade. Jag fick ett ryck och tänkte att jag bara måste göra klart halva engelskaläxan, men så blev det ju inte. Jag försökte i alla fall. Så idag blir det till att plugga!

Jag har så mycket att göra den här helgen så att det inte är klokt. Och jag vet, man ska inte bara sitta där och klaga utan att göra något, man ska verkligen GÖRA det också! Och det är precis vad jag tänker göra:
- Historia: Uppsats om Vikingar
- Historia: Frågor om Iran&Irak
- Svenska: Redovisning om Jane Austen
- Filmkunskap: Film och påverkan
- Engelska: Argumentera för eutanasi

Sitter och lyssnar på 80-talslåtar och skriver min filmkunskapsläxa. Det är nog den bästa musiken, när man ska plugga - man blir på något sätt glad, och motiverad. Eller så är det bara jag som har blivit mer motiverad, eftersom jag har fått reda på att Amanda, som varit nere i en "skolsvacka", har börjat ta tag i saker och ting igen, och sakta jobbar sig upp. Är stolt över dig tjejen! Du betyder så mycket för dig, och jag vet att det kommer att bli den bästa dagen i livet, även fast det förmodligen kommer att hända saker jag inte alls ser framemot under samma dag. Men jag vet att med dig vid min sida, då kan vi klara allt.

Nu har jag fixat om layouten än en gång, så jag hoppas att jag kommer att använda den iallafall en vecka, innan jag byter nästa gång. Jag är väldigt ombytlig av mig har jag märkt. Kan till exempel inte ha kvar samma bilddagbok - har nog haft tio stycken redan, eller, gjort om dem mist tio gånger vardera. Åh, jag gillar inte när jag håller på att ändra mig hela tiden. Till råga på allt, orkar jag inte ens skriva klart filmkunskapsläxan, men det ger sig väl snart..

Har fått reda på att jag har HUR MYCKET SOM HELST att göra i helgen, när det gäller skolarbete alltså. Tror knappast att jag kommer att få någon tid över så att jag kan gå ut och fota. Men idag var det iallafall hyfsat väder, så jag passade på att ta lite bilder på vägen hem från mig.

Kolla min bilddagbok för uppdateringar!

Har nu laddat upp en del bilder nu, skulle vara glad om ni ville kommentera dem.
Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva idag, men jag antar att det inte har hänt så mycket dåliga saker idag, vilket är positivt förstås. Jag har pratat endel med mamma idag om vad vi har nästan bestämt oss för vad vi ska köpa till honom i 50-årspresent. Tänk att min farsa blir så gammal? Det går liksom inte in i mitt huvud precis, tycker inte att han är SÅ gammal. Han har ju faktiskt bara NÅGRA grå hår på huvudet, haha. Nej men, pappa äger, för han har spelat gitarr sedan han var 15. Och det tycker jag faktiskt är coolt. Han spelar just nu, det var därför jag kom att tänka på att skriva en snutt om honom.

En sak som jag inte har skrivt om på länge är mormor. Det kändes så hemskt att vara utan henne på min 18-årsdag, även fast farmor och farfar, Martin, mamma och pappa var där. Det känns så hemskt att man inte kan beskriva en saknad med ord. De gamla lämnar oss förr eller senare, och det är livets gång. That's life helt enkelt. Jag vet inte vad mer jag kan säga än att hon var bäst. Jag saknar henne varje dag, men samtidigt känner jag att hon är med oss hela tiden. Som en skyddsängel ungefär. Det är viktigt att man ska ta vara på de stunder man har tillsammans, göra dem speciella så att man aldrig glömmer dem, enligt min mening.

Vart fan tog paprikan vägen?

Jag förstår inte vad folk har för problem.
Orka hopppa på random folk och kalla dem fula.
Det blir väl till att anmäla antar jag.

Bilddagboken har totalt laggat sönder.

Okej, Bilddagboken är back on track igen, vilket gör mig lite gladare, eftersom jag verkligen inte har någon lust att tillbringa resten av min lediga/sjuka dag med att läsa Dvärgen. Dock vet jag att jag MÅSTE läsa ut den tills på FREDAG, men jag håller tidsschemat än så länge. Hoppas på att jag ska kunna träna på torsdag igen, både på skolgympan och på gymet!

För övrigt är jag lagom störd på folk som skriver elaka saker utan att stå för vem dem är IRL.

Jag har som sagt fått min kamera nu. Men tyvärr kunde jag inte gå till skolan idag, på grund av att jag hade hög feber igår. Bara en dag, för idag känner jag mig bättre. Jag är inte helt frisk, men nästan. tror nog att jag ska gå imorgon. Ska redovisa på historian imorgon, och jag har skrivit värsta fina texten, så jag känner att jag bara MÅSTE gå. Plus att jag måste fråga Åsa om vad vi gjorde på psykologin idag + att jag måste ge Lo sin present.

Har tröttnat på att vara trevlig och snäll mot folk. Jag vet inte hur mycket till jag kommer orka innan alla gränser skjuts åt sidan och jag ryter till ordentligt. Det är nära nu, snart exploderar jag av ilska. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vet att jag måste behärska mig, men det är inte så lätt när det finns folk som går en på nerverna. Jag borde inte inte ens ta åt mig, men det är inte så lätt när man blir anklagad för någonting man inte har gjort.

Idag är det min andra födelsedag. Fast egentligen skulle jag vilja att jag får ytterligare en till födelsedag, men som sagt, jag heter ju inte Findus. Alltså, Findus, som i Pettson och Findus. Han har ju tre födelsedagar om året, remember? Det är så roligt att man fortfarande minns en massa saker från när man var liten. Jag låter som om jag är 80+, men det är jag ju inte. Jag är 18. Och idag är det min andra födelsedag, som sagt. Min farmor och farfar kommer hit idag, och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer att få min älskade kamera. Eller, min och min. Den är ju inte min.. än. Men om jag inte får den vet jag inte vad jag ska göra. Har längtat så otroligt mycket efter den. Min bäbis.

Har en massa skolarbete också att göra:
- Historiauppsats om Vikingarnas könroller (snarast)
- Historiaredovisning om Slaget vid Leipzig (8 April)
- Filmkunskapsprovet (snarast)
- Svenska : Bokdiskussion - Läsa ut Dvärgen (11 April)
- Svenska: Grupppresentation (16 April)
- Matte: Funktioner - prov (11 April)

Och btw, så är Sofie världens sötaste!

UPDATE
Jag fick kameran jag hade önskat mig - och jag kan inte beskriva min lycka i ord. Fler och proffsigare bildder kommer komma upp på min bilddagbok inom kort!

"Jag får fjärilar i magen när jag tänker på dig.

Allt jag kan säga är att du är det bästa som hänt mig."

Idag är det min födelsedag!

18 år är något stort, men det känns inte så speciellt. Visst, jag får tatta mig, jag får pierca mig, men jag VILL ju inte ens det längre? Det känns inget roligt att fylla 18 när det inte kommer ge en några födelar. Eller, det kommer det väl. Jag vet bara inte vad, än. Men idag är det min dag (och Håkan Hellströms) och nu kan ingenting stoppa mig!

Jag vet inte var någonstans jag ska börja. Men nu är allting som vanligt igen, tror jag. Men jag vet inte. Jag vet aldrig någonting längre.

"Nothing is certain."

Men vad ska man göra - om man nu inte kan fortsätta med sitt liv? Jag kan inte acceptera mig själv som person om jag inte kan gå vidare och lämna allt det dåliga som har hänt mig, bakom mig. Man måste tillåta sig själv att ta ett kliv bort från det dåliga. Hur ska man annars kunna komma över saker man inte alls hade räknat med? Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så förvirrad. Vet inte hur jag ska bete mig. Inte mot någon. Och speciellt inte mot dig, Daki. Jag vet inte hur det blev som det blev. Och jag kan inte säga annat än förlåt. Men även tusen förlåt skulle inte räcka till, jag vet det nu. Jag vill bara att allt ska vara som det var innan, men det kommer inte att bli så, jag känner det på mig. Man kan inte återgå till det gamla hela tiden, man kan inte titta tillbaka på det som har hänt. Man måste helt enkelt gå vidare. Och jag vet inte om jag är redo än. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli redo. Jag vet bara att jag måste, för annars kommer jag inte kunna leva med mig själv.

Var hos doktorn idag - vilket gick bättre än väntat. Skönt att det inte var så allrvalig, det där med astman. Men nu när jag än en gång ska byta medicin så kommer förhoppningsvis allting att lösa sig. Foten har blivit bättre - måste komma ihåg att köpa ett vriststöd så att jag slipper lida av stukade fötter. Ska nog gå till doktorn och fråga om man kan röntga, så att jag inte går runt med värsta sprickan i foten utan att veta om det. Bättre att ta det säkra för det osäkra. Blev klar med filmanalysen igår också.

För övrigt så är jag back on track igen.

Nu har nämligen det mesta löst sig igen, tack vare Clara.

Clara - jag måste prata med dig.

Nu.

Okej, bra.

Jag låter dig vara ifred

och du lämnar mig ifred.

Det är slut nu, SLUT.

S-L-U-T, fattar du?

Ofta du skulle fatta.

Du har aldrig fattat hittills.

Jag pallar inte med, okej?

Låt mig bara vara.

Jag vill inte ha med dig att göra.

Du vet att det är riktat till dig.

Det är till dig som läser min blogg

och inte frågar mig rakt ut

vad som händer i mitt huvud.

Precis, jag kan lika bra säga det rakt ut.

Daki - låt mig vara.

Btw - det är ju alltid mitt fel att du

tog initiativet, eller hur?

Varför har folk problem med att vara trevliga?

Är det svårt att svara trevligt på en vanlig fråga?

Måste man bli ett PMS-monster bara för att
man får en fråga man inte orkar/vill/kan svara på?

PLUGGA! PLUGGA! PLUGGA
PLUGGA! PLUGGA!

PLUGGA!

- Hämta fakta om Fobier

- Skriva på Filmanalysen

- Läsa Catcher in the Rye

8 Mars.

Varför är internet och datorn så seg? :c

YAAAY!
Ikväll är det party som gäller,
men jag kan inte gå,
för jag har gjort illa foten.
:C

Kan ni sluta bråka nu?
Tack.

7 Mars.

Nej, vi har inte gjort slut.

Vi har aldrig varit tillsammans.

Kan ni sluta tjata nu?

7 Mars.

Idag skulle egentligen Daki kommit till Stockholm för att träffa mig. Men så blev det inte. Hennes skola är dum nog att förbjuda henne att åka hit, bara för att de skulle göra någon dum filmövning eller vad det var :c Blir sur på sådant, det är så onödigt. Jag tycker inte om skolor, för de bara förstör. Eller, oftast iallafall. Men de ger en också ett... erbjudanade. Det är väl klart att man är skoltrött, de flesta är eller har varit det någon gång, men man måste ta chansen att plugga. Det gynnar en bara i slutändan, och om man inte tar sin chans får man skylla sig själv lite tycker jag. Men samtidigt tycker jag att skolan ska ha överseende med att om man inte mår bra, och då kanske de kan erbjuda eleven ett alternativ. Till exempel skulle man kunna erbjuda att man kan få läsa hemma, eller att man bara går till skolan för att tenta av? Men eftersom jag inte är politiker, kan jag inte vara med att bestämma hur man ska göra med Sveriges skolor. Jag tycker att som elev ska man få lämna in förslag till Riksdagen, men jag antar att de inte lyssnar på en liten plutt som jag. Men snart är jag myndig - 18 - och då får jag rösta i alla fall. Men synd att det valet inte sker förrän år 2010. Men då ni! Då blir det ändring minsann! D:

I'll put a spell on you.

"Du är en saga för bra
för att vara sann"

One day I'll fly away.

Jag vet inte varför jag ska skriva. Har inget att skriva om. Eller, jo det har jag. Men varför ska jag låta världen ta del om det jag skriver? Verkar inte det lite överflödigt? Jag vill ha mitt privatliv för mig själv.
Jag vet inte vad jag ska tro om någonting längre. Är våld ett sätt att lösa problem på? Jag som trodde att våld föder våld, vilket tydligen var fel att tro. Vad är egentligen rätt och fel när det gäller tro? Alltså, religiös tro menar jag. Varför kan man inte bara acceptera att alla har sitt individuella sätt att se på saker och ting? Är det verkligen så svårt att acceptera andra precis som de är? Har aldrig förstått varför man bråkar så mycket i mellanöstern, för allt ter sig så onödigt i mina ögon. Det finns ingenting som är rätt eller fel längre. Det finns inga synder, det finns (nästan) ingenting som kan förvåna en längre, eller hur?

Underbara ögonblick ska man ta vara på.
Egentligen tycker jag inte att man ska behöva dokumentera varenda minut som går av sitt liv,
men det är väl klart - det är alltid roligt att ta bilder som bevisar att man faktiskt har varit med om en viss händelse. Nuförtiden litar ingen på varandra, eftersom man vet att man kan utge sig för att vara någon annan, man vet att man kan göra sig snygg på bild, man vet det. Och det tror jag är största orsaken till att jag inte litar på vem som helst. När man träffar någon litar man automatiskt på den människan, eftersom man hoppas på att den inte ska vara lika falsk som alla andra. Men ibland slår det fel, ack så fel.

Men jag har hittat en underbar människa.
Hon får mig alltid att skratta, att le, fast jag var ledsen sekunden innan. Hon får mig att må bra på ett sätt som bara min bästa vän fick mig att må. Hon får mig att glömma allt dåligt i mitt liv, och alla problem verkar bortblåsta när jag pratar med henne. Jag har hittat den vackraste flickan i världen. Och hon är bara min, synd för er.

Det finns så mycket mer jag vill skriva, men jag orkar inte uttrycka mig. Jag är arg på fakes, uppblåsta dryga människor som tror att dem är så mycket mer värda än någon annan och jag är arg på våld.
They say that we're living in a movie world.

Har inte skrivit på ett tag nu igen. vet inte vad jag ska skriva, har ingenting att säga. Det känns som om hjärnan är tömd, speciellt på information.

She was so young with such innocent eyes.

Jag har inte skrivit på ett tag. Vet inte vad jag ska skriva längre. Finns inget att säga. Vet inte vad mer jag vill eller kan berätta. Har hunnit skriva klart min filmanalys idag. På en lördag. Vad har jag för liv egentligen? Jo, inget. Hoppas att det inte bara fanns en gräns för hur många sidor man max fick skriva, för då är jag körd. har inte gjort någonting idag, kommer inte heller göra någonting imorgon. Mer än att plugga, förstås. Gå upp, äta, plugga, äta, plugga, äta, sova. Det är ungefär det mitt liv består av. Men just nu är jag ganska nöjd med det. Skulle förstås vilja träffa kompisar lite oftare. Jag kom på att jag är ledig på måndag, det är nice.

En glad nyhet är att jag inte har bråkat så mycket med mamma på ett tag, vilket förstås är positivt. Men det går som sagt upp och ner. Just nu är jag väldigt splittrad. Både i huvudet och på mitt sätt. Ibland kan jag vara jättegullig mot mamma, och ibland kan jag vara hur otrevlig som helst. Jag förstår att hon tröttnar. Jag hatar själv när folk är otrevliga mot mig. Det är det värsta jag vet, förutom när folk är dryga. Dryga människor borde inte få finnas. fast så borde jag inte säga, för jag vet själv hur jag kan vara. Ibland är jag hur dryg som helst mot allt och alla. Fast det är inte min mening. Det bara blir så. Och jag tror att det är lika för de flesta. Eller så är det inte alls så, utan de är bara så av naturen. Då kan man inte göra annat än att störa sig på dem tills de går en på nerverna, vilket oftast slutar i ett utbrott utan dess like. Jag tror att det är något fel på mig. Jag älskar att bråka med folk. På något sätt ger det mig en kick - jag kan uttrycka mig ilska på några andra som jag knappt känner. Dock måste jag alltid välja sida, vilket är svårt. Ibland håller jag med båda parterna, och då brukar jag strunta i att ens försöka bråka. Jag kan verkligen inte låta bli att kasta mig in i konflikter, eller sätta mig själv i konflikter. Det är det bästa jag vet. Eller till viss del åtminstone. Så länge det inte skadar mig själv är jag nöjd.
Men det måste det bli ändring på. Jag måste verkligen sluta lägga näsan i blöt hela tiden. Det får bli ett av mina nyårslöften. Men jag vet att jag inte kommer att hålla det, tyvärr.

My good reputation gave me

a friend that I don't know.

You got a bad reputation.

Ja, det kanske jag har. Men det spelar väl ingen roll? Jag är bara jag och ingen kan ändra på det. Förutom jag själv. Helgen har varit den bästa hittills, vilket jag säger jämt. Men det var det faktiskt. Gjorde så mycket som jag velat göra så länge. Finally there, liksom. Vet inte vad j ag egentligen ska skriva. Det blir bara för mycket ibland. Allt blir för mycket och det gillar jag inte alls. Det är precis som man inte kan prioritera vad som är viktigast av det man måste välja mellan. Men alla måste göra såna val någon gång i livet. Men för mig känns det som att vad jag än väljer blir det fel i slutändan. Helst vill jag inte välja alls. Men jag kan inte skjuta upp det hur länge som helst heller, för någon gång måste jag välja. Problemet är bara att jag inte kommer att kunna välja. Jag vet inte vad som är viktigast. Jag vill inte välja. Varför kan man inte rymma undan från vissa saker? Hoppa över ett steg i livet? Det går inte, för då skulle man inte utvecklas som människa. Det är precis som en film. Huvudpersonen måste utvecklas från 0-100 under en film, och vi människor måste utvecklas från 0-100 under hela vårat liv. Därför kan man inte hoppa över ett steg. Det är precis som om Frodo skulle strunta i att kasta ner Ringen i Domedagsberget. Det är precis som om Peter Parker skulle bli kär i någon annnan än Mary Jane. Man måste gå igenom vissa saker i livet, och det spelar ingen roll om de är jobbiga eller inte. Det viktigaste är att man genomför det och inte tvekar när man verkligen kommer till den tidpunkten man måste välja. Man måste i alla fall försöka. Och det tänker jag göra. Jag måste lämna allt det gamla bakom mig och glömma. Jag måste glömma att det som varit, börja på nytt, stryka ett streck över det dåliga och fokusera mig på det bra som hänt mig. Jag vill inte hålla fast vid det som skadar mig på något sätt. Jag vill bara kunna må bra. Och det gör jag. Fast jag vet att jag skulle kunna må ännu lite bättre om jag bara försökte lite till. Det är just vad jag tänker göra.

Treasure is my pleasure.

Tänkte skriva några rader här igen. och det är alltid lika svårt. Orden kommer inte ut. De stannar inom mig, och skaver i mitt huvud tills jag blir tokig. De måste ut. Antingen på papper, eller här på datorn. Jag vet inte varför jag skaffade blogg. Känns så otroligt meningslöst på många sätt. Men det är också bra. Det är så skönt att bara skriva av sig - låta tankarna ta plats. Det är ingen dagbok. Det är mitt liv.

På senaste tiden har jag funderat mycket. Hur jag ska göra i framtiden till exempel. Jag vet inte vad jag vill bli längre. Jag önskar jag visste. Jag nskar att jag visste mer och undrade mindre. Det skulle bli en mycket bättre balans i min hjärna då, tror jag. Jag har också funderat mycket på livet & döden - två saker som går hand i hand med varandra. Jag har så många frågor, men ack - så lite svar. Vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Det är - och blir bara för mycket ibland. Men jag antar att sånt är livet. Och alla dessa fjollor, som förgäves tror att dem är något. Tar andras bilder, texter msn-adresser och jag vet inte allt. Allt verkar te sig hopplöst i mina ögon. Även fast man försöker göra sitt bästa, får man ingenting tillbaka. Bara massa skällsord och kritik. Klart - man måste kunna ta kritik. Det är någonting man måste lära sig genom livet. Ibland är det bra kritik - dvs komplimanger, och iböand är det negativ kritik. Man måste kunna ta båda sorterna. Men ändå, jag tycker att gränsen måste gå någonstans. Men hur ska man veta var den går? Jag är inget bra på att begränsa mig. Kanske begränsar jag mig själv för mycket, och ibland sätter jag inga gränser överhuvudtaget. Jag låter folk hacka på mig tills jag är totalt nedbruten, och ibland gömmer jag mig bakom en stark mur och låter inga ord tränga igenom den. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag ska försöka tänka possetivt - låta det negativa rinna av mig. Jag tror att det är det bästa för mig. Och ibland måste man faktiskt vara självisk. Man får inte glömma bort sig själv, i stridens hetta. Man måste kunna må bra, samtidigt som man ägnar sig åt det man tycker är roligt. Man får samtidigt inte glömma det viktiga sakerna. Allt handlar egentligen om prioriteringar. Och det är jobbigt. För ibland vet man inte själv vad som är viktigast, och det är då man glömmer bort sig själv.

"Jag vet inte var jag har mig själv längre."

Så många gåner har jag hört just det. Och så många gåner har jag tänkt det. Men det stämmer så väl in på alla mina vänner och även mig själv för tillfället. Allt går i perioder verkar det som. På en timme kan mitt glada humör vara som bortblåst. Men jag ska verkligen försöka att vara så glad som det bara går. Speciellt för mina vänners skull. För om jag är sur och visar att jag är deprimerad och nere, påverkas dem av mig. Negativt. Och jag vill inte att det ska vara så. Det får inte vara så, för dem är värda att vara glada och kunna må bra, precis som jag är. Alla är värda att få må bra. Men man måste faktiskt försöka själv också. Men kan inte bara sitta och vänta på att hjälpen ska komma till en. Man måste ta första steget själv. Även om det verkar jobbigt måste man ge sig själv en spark i baken. Man måste helt enkelt intala sig själv om att "jag kan klara det här, jag måste göra det för att kunna må bra i framtiden". Men det är svårt. Jag vet att det är svårt. Men just nu, bara den senaste veckan har jag mått bra och inte hakat upp mig på småtjaffs som jag skulle gjort för ett tag sedan. jag försöker verkligen att undvika bråk så mycket jag kan. För jag orkar inte med det. Orkar inte - det hör man förresten varenda dag. Men att inte orka, ja - de flesta verkar inte orka av olika anledningar. Jag kan tänka mig att det finns människor där ute i världen som har det mycket värre än jag. Men varför ska man vara något andrahandsval för den saken? Det är inte rättvist. Man ska inte behandlas olika bara för att någon har "mindre" problem än någon annan. Alla är i behov av olika sortes hjälp och vill vill ha olika sortes lösningar på sina problem. Så varför inte prioritera alla lika mycket? Det finns mycket i världen man inte kan göra något åt. Tyvärr. Men sånt är livet. Och ja - det finns för mycket falskhet.

Jag var arg imorse. Fruktansvärt arg. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag kände hur det bara svartnade för ögonen, just för att jag var så arg. Jag vet egentligen inte vad orsaken var heller, och det är det som är så jobbigt. Jag måste kunna kontrollera min ilska, men jag vill helst veta varför jag blir arg in the first place. Antagligen var det allt det här tjaffset om populäritets-grupper som fick mig att flippa totalt. Vad har folk för problem? Varför kan de inte bara acceptera folk för den dem är istället för att hacka på dem? Vad vinner man på det? Respekt? Skulle inte tro det. Och så ar vi det här med internet och alla förbannade fakes. Vad är problemet? Varför gör ni såhär mot andra? Är ni verkligen såpass osäkra på er själva att ni begår ett brott bara för att kunna våga "vara er själva"? Dessutom är ni fegare än så. Ni sitter gömda bakom en datorskärm och intalar er själva att ni faktiskt "är" den där personen på bilden. Hur falskt är inte det? Hur ska ni kunna träffa folk i verkligheten? Hur ska ni skaffa vänner? Hur ska ni kunna skaffa jobb? Tänk om folk hör talas om att just DU är en falsk person? Du kommer knappast att kunna klara dig i yrkeslivet om du inte kan stå för vad du gör och vem du är. Jag kan inte skriva mer. Jag är för arg. Plus att jag inte borde slösa tid på såna som er. Ni vet var ni har mig och jag vet var jag har er. Det behövs inga ord för att idiotförklara er. Ni skämmer bara ut er själva.

End of discussion.

Tack och adjö aldrig mera korv i brö'.

Hoist the colours high.

Igår var jag peppad. Men nu vet jag inte om jag är det längre. Jag vet inte om jag orkar tro på mig själv längre. Jag vet inte vad jag vill. Det känns som om allt är bra på dagen och allt rasar på natten. Men jag vet att det inte är så. Jag måste försöka vara stark. Jag vill kunna vara glad och kunna le mot alla jag ser. Jag vill inte möta människor med ett stelt ansiktsuttryck. Jag vill vara glad. Är det för mycket begärt? Jag tror inte det. För hur klarar sig i så fall alla andra? Eller alla och alla, jag antar att de flesta mår bra. Men jag vet att det inte är så. De flesta har egna problem. Det finns ingen människa som är helt problemfri tror jag. Alla måste få ha sina problem. Hur ska vi annars kunna lära oss något av livet? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Och det är just det som är så svårt.

I wish I could turn back time.

Första skolveckan har gått. Och den har gått snabbt. Men jag klarade inte ens att vara en hel vecka i skolan. Jag som hade sett framemot att bevisa för min gympalärare att jag kunde vara med, men så blev det inte så. Jag hade så ont i torsdags att jag inte kunde gå till skolan. Men that's life. Jag kan ju inte göra mera än mitt bästa. Men jag måste kömpa, och jag måste försöka. Det känns som om alla kräver för mycket av mig, men jag antar att det inte är så. Jag tror snarare att det är mera för att "pusha" mig själv. Man måste nästan klämma till med något drastiskt innan jag ens orkar göra något. Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ju kunna orka. Men det är inte så lätt alltid. Jag vill kunna vara som alla andra. Men då kommer det andra problemet, och det är att jag i så fall inte kommer att kunna vara mig själv. Jag vill nämligen slippa behöva anpassa mig efter allt och alla. Jag vill leva mitt eget liv. Jag vill kunna vara jag för en gångs skull. Jag vet att jag tjatar om det hela tiden, men så är det bara.

Och appråpå det, så har jag inte mått dåligt den här veckan. Jag har inte gråtit. (Eller jo - lite, men det var inte för att jag mådde dåligt, utan för att jag saknar och saknade Gabbe så mycket) Men det värsta är när min bästa vän mår dåligt. Jag klarar inte av det. Jag vet inte vad jag ska göra och säga. Allt bara snurrar runt i huvudet. Alla tankar och ord blir bara en enda röra och jag vet inte vilka jag ska plocka ut av alla de alternativ som flyter samman i hjärnan. Ibland vill jag bara att man ska kunna rensa hårddisken i knoppen. Lägga alla bilder och känslor man inte vill ha kvar i papperskorgen och ta bort dem för alltid. Men det är inte verkligheten. Så är inte livet. Livet är inte så enkelt. Jag tror att livet verkligen är som en ber-o-odalbana för att man måste kunna stå ut med diverse svårigheter för att sedan kunna ta lärdom av dem och bli starkare. Det kan inte bara bli svart efter att man dör. Det måste ju finnas något efter, för annars skulle vi inte leva här och nu.

Nu får jag ångest. Ångest över att jag kanske inte kommer att hinna leva livet innan jag dör. Eller leva livet förresten. Det låter som jag är värsta partynissen. Men jag har bestämt mig och tänkte mycket på livet och min framtid. Det är trots allt jag själv som väljer min framtid. Det är jag själv som skapar förutsättningar för vad som ska hända (eller skulle kunna hända) i framtiden genom att utbilda mig. Jag ska hinna leva mitt liv. Jag vill få reda på vad just jag kan göra för världen. Inte för att jag tror att alla kan göra något storartat, men någonting måste ju vara ens livsuppgift. Jag vill inte att det ska vara jobbigt att leva. Men jag vet att allt inte är en dans på rosor. Det är snarare en färd i en berg-o-dalbana.

Up is down.

Har inte kunnat skriva någonting på ett tag, eftersom jag har varit iväg. Har helt enkelt inte haft tid. Jag har varit hos Clara och haft världens roligaste helg helt enkelt.
Det började med att jag fick reda på att jag skulle sova över hos henne från fredag till lördag och blev givetvis överkyckling och började packa min väska. Vi hade bestämt att vi skulle ses i stan och sedan åka hem till henne. Väl i stan träffade jag Claras kompis Ronja och dem skulel träffa några andra på Centralstationen, så vi gick dit tillsammans. Efter knappt tio minuter gick jag och Clara därifrån eftersom vi skulle hem till henne och vi inte ville dröja kvar allt för länge i stan. Jag handlade de grejer jag behövde och sedan bar det av hem till henne. Påvägen hem frös vi båda röven av oss eftersom det blåste isvindar på fälten. På kvällen åt vi rostbiff och potatissallad och pratade en massa gamla minnen som resulterade i många skrattanfall. Egentligen har jag inte gjort speciellt mycket eftersom vi mest har umgåtts. Vi somnade inte speciellt sent första natten. Nästa dag skulle jag egentligen åkt hem, eftersom Clara och hennes familj skulle bort, men så blev det inte. Dem de skulle till lämnade återbud och jag fick stanna en natt till, vilket var jättekul.
(Märker nu när jag skriver att det stakar sig fram, men jag ska ska försöka att skriva en bra text som faktiskt går att läsa ^-^ )
Vi tittade på Perfect Strangers och Borat och en knappt fjärdedel av Land of the Dead, eftersom vi inte kunde hålla oss för skratt - den var bara töntig och inte alls läskig. Vi pratade också en hel del under dagarna jag var med Clara. Det som är så bra är att jag känenr att jag verkligen slipper spela min andra roll. Jag slipper gömma bakom det där skalet som döljer vem jag egentligen är. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag har lovat mig själv att det inte får hända, har det redan hänt. Jag kan inte släppa den. Det är som om jag måste spela för att kunna känna mig bekväm, och fastän jag inte alltid känner mig bekväm i rollen, måste jag spela den ändå, vilket tar på mina krafter. Jag låter som jag är döende när jag skriver såhär, märker jag. Men det är jag inte (Hoppas jag). Men det är sanningen och jag försöker att vara mig själv så mycket det går. Jag tycker nämligen inte att det är konstigt. Det är precis samma sak som när man använder rösten på olika sätt. När man pratar med kompisar pratar man på ett visst sätt och när man pratar med lärare pratar man på ett annat. Det är bara så. Alla gör det och det är ingenting som är konstigt. Men det låter konstigt, det tycker jag också. Men alla är vi konstiga innerst inne. Allihopa.

"You deserve much better than me."

Idag har jag ine suttit så mycket vid datorn, så det kommer inte bli ett så speciellt långt inlägg idag. För en gångs skull har jag hittat på annat, vilket är relativt ovanligt. Jag har till exempel prövat på att spela Super Mario Galaxy, vilket till min stora förvåning var mycket roligare än jag trodde. Det känns som man bara vill spela mera mera mera, för man kommer vidare rätt så snabbt i början av spelet. Kanske beror det på att det blir svårare ju längre man kommer, men vi får se hur mycket jag orkar spela. Har för tillfället tagit en paus för att skriva några rader i min blogg. Mår bra idag, konstigt nog. Mitt upp-och-ner-humör har stannat på "upp", så jag får njuta av den här stunden. Hela tiden är jag rädd. Rädd för att något eller någon ska förstöra känslan av att vara glad. Speciellt inte nu när jag har PMS.
Ikväll ska jag kolla Spiderman 3. Lagom dags nu, sisådär ett år efter den kom upp på bioduken. Valet stod mellan Shrek 3 och Spiderman 3, så vad väljer man? Spiderman of course. No doubt. Kommer ihåg när Axel (Ryuk @ Bilddagboken.se) sa till mig redan i somras, att jag verkligen MÅSTE se den filmen. Vilket jag inte gjorde. Men nu äntligen ska det ske! Känner mig fett peppad.
Appråpå pepp. Vad är det för ord egentligen? Pepp. Låter som peppar. Alltså salt och peppar. Om man nu kan säga "känn peppen!", kan man ju lika bra säga "känn saltet!". Det är i princip samma sak, eller hur? Låter dock något mer komiskt. Kanske ska ta och börja använda det och se om det blir ett nytt slangord. Man vet ju aldrig. Varenda ord man använder ofta nuförtiden blir på ett eller annat sätt förkortat, eller bara använt i fel sammanhang. Det var som min rektor Rektorn sa på vår julavslutning;
- "Hade jag skrivit till min lärare att han var 'fett grym' på utvärderingen av terminen hade nog skolan inte tagit det som en possetiv kritik."
Allt utvecklas med tiden.

Förresten så spelar det ingen roll att du sa sådär till mig igårkväll, G. Det är glömt nu, okej?

Har ni inget bättre för er?

Varför klanka ner på någon? Jag blir så arg. Varför ska man alltid sparka på den som redan ligger ner? Varför kan man inte få vara ifred? Varför ska man alltid bli nedtryckt? Vad har folk för problem egentligen? Varför kan ni inte bara ta och rent utsagt hålla käften? Varför kan jag inte få vara jag? Varför kan ni inte sluta klaga på mig en gång för alla? Jag har det jobbigt nog som det är. Låt mig vara. Eller är det så svårt att låta bli? Ska jag behöva skaffa en anonym identitet bara för att ni ska fatta att det är allvar? Skulle inte tro det. De som öppnar sin fula käft bara för att trycka ner har inte mer hjärna än en jävla sten.
"Det är inte lätt att vara snäll när man har huvudvärk."

Funderingar.

Jag tycker att det är svårt att tänka. Det känns som om det finns två jag i mitt huvud. En som hela tiden tänker på "rätt" saker, en som är den goda sidan helt enkelt. Och en som tänker på "fel" saker, det vill säga det onda sidan. Det känns om om allt just nu handlar om gott eller ont. Jag känner själv att jag har blivit kritisk mot folk jag ser på stan. Det är hela tiden bra eller dåligt - svart eller vitt. Till och med mot dem jag känner som mina närmaste har jag blivit så. Jag vill inte vara såhär. Men det går inte att undvika. Jag är rädd för att göra fel, rädd för att förlora någon som jag håller kär. Jag vet att om jag inte tar mig i kragen kommer det sluta illa. Jag vill minst av allt förlora någon av mina bästa vänner. Jag vet inte om jag skulle klara det. Utan mina vänner skulle jag inte orkat ta mig igenom någonting. Jag skulle säkert inte stå här idag. Jag skulle inte vara den jag är. Det skulle vara ett tomt skal som inte hade någon personlighet, istället för den jag har blivit idag. Kanske skulle jag kunna anpassa mig. Men jag vill inte anpassa mig, speciellt inte till någon annans fördel. Det skulle kallas för falskspel. Och jag vill lämna det falska jag bakom mig. Jag vill börja om. Nu är det 2008, mina damer och herrar.

For the very first time.

Andra inlägget år 2008. Igår hade jag ingen nyårskänsla alls. Jag brydde mig inte om att det var ett nytt år som närmade sig. Jag kände ingen skillnad. När jag var mindre var det mycket större det här med nyårsafton. Nu är det bara en anledning för ungdomar att supa sig fulla och för vuxna att gå bort och träffa vänner. Men jag då? Vad tycker jag om det som har hänt? Jag valde att stanna hemma. Jag ville inte att det skulle gå illa. Jag ville inte gå på fest. Jag skulle känna mig bortkommen på fest. Jag har varit på en del fester där jag kände att jag verkligen hörde hemma. Men jag vet att jag inte skulle platsa på en s k . suparfest. Jag har ingenting emot folk som dricker, men jag tycker inte att man borde göra det i så stora mängder som det görs idag. Jag förstår inte meningen helt enkelt. Nästa år fyller jag 18, vilket innebär att jag kommer att få gå på krogen. Men det har jag ingen lust med. Jag vill inte supa mig full och slösa bort studiebidraget på en massa sprit som ändå bara kommer att vara för stunden. Varför ska man lägga ut pengar på saker som bara kommer att drabba en själv? Att vara bakis är väl inget man längtar efter. Men det kommer väl att ge sig med åldern. Vad jag inte förstår är att jag brukar bli kallad barnslig och naiv. Är man verkligen naiv om man avstår att gå på fest med kompisarna och väljer frivilligt att stanna hemma? Jag tycker inte det. Hade jag varit mamma nu, hade jag sett till att mina barn hade fått göra som dem själva ville (om de hade varit i min ålder, vill säga). Ville de gå på fest - visst. Jag skulle självklart vara orolig att det skulle hända dem något, för som förälder oroar man sig till det yttersta. Man tror att det värsta kommer att hända, bara för att man har matats med en massa händelser om fulla ungdomar som blir misshandlade och våldtagna och jag vet inte allt. Men jag tror att ungdomar idag inte riktigt vet vad dem ger sig in på. De måste väl ha hört minst lika mycket historier om vad som kan hända på fester, precis som vuxna hört? Jag tycker inte att det är rättvist att kalla mig barnslig. Jag skulle inte vilja kalla mig nykterist, men inte heller fyllerist. Jag dricker ytterst sällan, och när jag gör det - gör jag det med måtta. Jag kan låta extremt dryg och snofsig när jag berättar hur bra jag är, men faktum är att det är så jag är. Take it or leave it.

2008.

Ytterligare ett kliv närmare min framtid. Vad ska hända i min framtid? Det vet jag inte. Jag vet inte vad jag vill bli. Jag vet inte ens varför jag valde att gå media längre. Kanske var det för att jag trodde att jag kunde bli något inom media. Men jag tror inte på det. Jag tror inte på mig själv längre. Men jag ska ta mig själv i kragen och satsa stenhårt! Nu är det ett nytt år som för med sig nya förmåner. Varför inte uttnyttja dem?
Gott nytt år på er alla som tog er tid att läsa det här inlägget!