At the end of the rainbow there's no gold.

The only place I call home
is my deathbed.

Det är ungefär så jag kännwr idag. Är #/(¤&#) sur och förbannad, utan en egentligen anledning. För att jag inte inte fattade matten, är det en giltig förklaring? Jag vet inte. Men det känns som om jag sätter för höga krav på mig själv. Jag begär inte att alla ska ta mig i akt så att säga, men det känns fel när jag hela tiden måste anpassa mig till alla andra, men ändå inte får någonting tillbaka.. Jag ska nog sluta klaga. Jag skriver bara blogg när jag ska klaga på något. Måste försöka att se allting från den positiva sidan.

Igår var Clara arg, och idag är det min tur. Visserligen tror jag inte att jag går så "långt" som hon gick, men fortfarande... ibland har man lust att verkligen göra uppror för att få det man vill ha, respekt kanske, jag vet inte riktigt vad det handlar om. Men det värsta är när man blir missuppfattad och blir nedtryckt av de som tror sig veta bättre, och jag blir så förbannad när jag får reda på hur vissa pratat bakom ryggen på en. Vet inte vad jag ska sägas om såna människor, det finns inga ord för dem antar jag. Omogna? Tycker inte ens att de är värda att lägga ner energi på längre. Ska försöka lämna det bakom mig, det tar för mycket kraft av mig.

Ikväll är jag och min bror ensamma hemma, för mamma och pappa skulle ut och äta. Det är roligt att de gör så mycket saker tillsammans nuförtiden, är på något sätt glad för deras skull.

Jag ska åka till USA i sommar och fota gärnet, men jag vet inte riktigt hur peppad jag är längre. Har ju kommit på att jag inte kan ta med mig plattången eftersom de inte har samma urtag i väggarna som vi i Europa har.. suck. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan en plattång. Jag får helt enkelt föna håret rakt, så gott det går. Inga egobilder på mig inte.. lol :<<<<< Vet att det är en struntsak att bli sur över, men hur ska jag då kunna vara mig själv? Inte för att någon känner igen mig där, men ändå. Jag vill inte.