You got a bad reputation.

Ja, det kanske jag har. Men det spelar väl ingen roll? Jag är bara jag och ingen kan ändra på det. Förutom jag själv. Helgen har varit den bästa hittills, vilket jag säger jämt. Men det var det faktiskt. Gjorde så mycket som jag velat göra så länge. Finally there, liksom. Vet inte vad j ag egentligen ska skriva. Det blir bara för mycket ibland. Allt blir för mycket och det gillar jag inte alls. Det är precis som man inte kan prioritera vad som är viktigast av det man måste välja mellan. Men alla måste göra såna val någon gång i livet. Men för mig känns det som att vad jag än väljer blir det fel i slutändan. Helst vill jag inte välja alls. Men jag kan inte skjuta upp det hur länge som helst heller, för någon gång måste jag välja. Problemet är bara att jag inte kommer att kunna välja. Jag vet inte vad som är viktigast. Jag vill inte välja. Varför kan man inte rymma undan från vissa saker? Hoppa över ett steg i livet? Det går inte, för då skulle man inte utvecklas som människa. Det är precis som en film. Huvudpersonen måste utvecklas från 0-100 under en film, och vi människor måste utvecklas från 0-100 under hela vårat liv. Därför kan man inte hoppa över ett steg. Det är precis som om Frodo skulle strunta i att kasta ner Ringen i Domedagsberget. Det är precis som om Peter Parker skulle bli kär i någon annnan än Mary Jane. Man måste gå igenom vissa saker i livet, och det spelar ingen roll om de är jobbiga eller inte. Det viktigaste är att man genomför det och inte tvekar när man verkligen kommer till den tidpunkten man måste välja. Man måste i alla fall försöka. Och det tänker jag göra. Jag måste lämna allt det gamla bakom mig och glömma. Jag måste glömma att det som varit, börja på nytt, stryka ett streck över det dåliga och fokusera mig på det bra som hänt mig. Jag vill inte hålla fast vid det som skadar mig på något sätt. Jag vill bara kunna må bra. Och det gör jag. Fast jag vet att jag skulle kunna må ännu lite bättre om jag bara försökte lite till. Det är just vad jag tänker göra.

Treasure is my pleasure.

Tänkte skriva några rader här igen. och det är alltid lika svårt. Orden kommer inte ut. De stannar inom mig, och skaver i mitt huvud tills jag blir tokig. De måste ut. Antingen på papper, eller här på datorn. Jag vet inte varför jag skaffade blogg. Känns så otroligt meningslöst på många sätt. Men det är också bra. Det är så skönt att bara skriva av sig - låta tankarna ta plats. Det är ingen dagbok. Det är mitt liv.

På senaste tiden har jag funderat mycket. Hur jag ska göra i framtiden till exempel. Jag vet inte vad jag vill bli längre. Jag önskar jag visste. Jag nskar att jag visste mer och undrade mindre. Det skulle bli en mycket bättre balans i min hjärna då, tror jag. Jag har också funderat mycket på livet & döden - två saker som går hand i hand med varandra. Jag har så många frågor, men ack - så lite svar. Vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Det är - och blir bara för mycket ibland. Men jag antar att sånt är livet. Och alla dessa fjollor, som förgäves tror att dem är något. Tar andras bilder, texter msn-adresser och jag vet inte allt. Allt verkar te sig hopplöst i mina ögon. Även fast man försöker göra sitt bästa, får man ingenting tillbaka. Bara massa skällsord och kritik. Klart - man måste kunna ta kritik. Det är någonting man måste lära sig genom livet. Ibland är det bra kritik - dvs komplimanger, och iböand är det negativ kritik. Man måste kunna ta båda sorterna. Men ändå, jag tycker att gränsen måste gå någonstans. Men hur ska man veta var den går? Jag är inget bra på att begränsa mig. Kanske begränsar jag mig själv för mycket, och ibland sätter jag inga gränser överhuvudtaget. Jag låter folk hacka på mig tills jag är totalt nedbruten, och ibland gömmer jag mig bakom en stark mur och låter inga ord tränga igenom den. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag ska försöka tänka possetivt - låta det negativa rinna av mig. Jag tror att det är det bästa för mig. Och ibland måste man faktiskt vara självisk. Man får inte glömma bort sig själv, i stridens hetta. Man måste kunna må bra, samtidigt som man ägnar sig åt det man tycker är roligt. Man får samtidigt inte glömma det viktiga sakerna. Allt handlar egentligen om prioriteringar. Och det är jobbigt. För ibland vet man inte själv vad som är viktigast, och det är då man glömmer bort sig själv.

"Jag vet inte var jag har mig själv längre."

Så många gåner har jag hört just det. Och så många gåner har jag tänkt det. Men det stämmer så väl in på alla mina vänner och även mig själv för tillfället. Allt går i perioder verkar det som. På en timme kan mitt glada humör vara som bortblåst. Men jag ska verkligen försöka att vara så glad som det bara går. Speciellt för mina vänners skull. För om jag är sur och visar att jag är deprimerad och nere, påverkas dem av mig. Negativt. Och jag vill inte att det ska vara så. Det får inte vara så, för dem är värda att vara glada och kunna må bra, precis som jag är. Alla är värda att få må bra. Men man måste faktiskt försöka själv också. Men kan inte bara sitta och vänta på att hjälpen ska komma till en. Man måste ta första steget själv. Även om det verkar jobbigt måste man ge sig själv en spark i baken. Man måste helt enkelt intala sig själv om att "jag kan klara det här, jag måste göra det för att kunna må bra i framtiden". Men det är svårt. Jag vet att det är svårt. Men just nu, bara den senaste veckan har jag mått bra och inte hakat upp mig på småtjaffs som jag skulle gjort för ett tag sedan. jag försöker verkligen att undvika bråk så mycket jag kan. För jag orkar inte med det. Orkar inte - det hör man förresten varenda dag. Men att inte orka, ja - de flesta verkar inte orka av olika anledningar. Jag kan tänka mig att det finns människor där ute i världen som har det mycket värre än jag. Men varför ska man vara något andrahandsval för den saken? Det är inte rättvist. Man ska inte behandlas olika bara för att någon har "mindre" problem än någon annan. Alla är i behov av olika sortes hjälp och vill vill ha olika sortes lösningar på sina problem. Så varför inte prioritera alla lika mycket? Det finns mycket i världen man inte kan göra något åt. Tyvärr. Men sånt är livet. Och ja - det finns för mycket falskhet.

Jag var arg imorse. Fruktansvärt arg. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag kände hur det bara svartnade för ögonen, just för att jag var så arg. Jag vet egentligen inte vad orsaken var heller, och det är det som är så jobbigt. Jag måste kunna kontrollera min ilska, men jag vill helst veta varför jag blir arg in the first place. Antagligen var det allt det här tjaffset om populäritets-grupper som fick mig att flippa totalt. Vad har folk för problem? Varför kan de inte bara acceptera folk för den dem är istället för att hacka på dem? Vad vinner man på det? Respekt? Skulle inte tro det. Och så ar vi det här med internet och alla förbannade fakes. Vad är problemet? Varför gör ni såhär mot andra? Är ni verkligen såpass osäkra på er själva att ni begår ett brott bara för att kunna våga "vara er själva"? Dessutom är ni fegare än så. Ni sitter gömda bakom en datorskärm och intalar er själva att ni faktiskt "är" den där personen på bilden. Hur falskt är inte det? Hur ska ni kunna träffa folk i verkligheten? Hur ska ni skaffa vänner? Hur ska ni kunna skaffa jobb? Tänk om folk hör talas om att just DU är en falsk person? Du kommer knappast att kunna klara dig i yrkeslivet om du inte kan stå för vad du gör och vem du är. Jag kan inte skriva mer. Jag är för arg. Plus att jag inte borde slösa tid på såna som er. Ni vet var ni har mig och jag vet var jag har er. Det behövs inga ord för att idiotförklara er. Ni skämmer bara ut er själva.

End of discussion.

Tack och adjö aldrig mera korv i brö'.

Hoist the colours high.

Igår var jag peppad. Men nu vet jag inte om jag är det längre. Jag vet inte om jag orkar tro på mig själv längre. Jag vet inte vad jag vill. Det känns som om allt är bra på dagen och allt rasar på natten. Men jag vet att det inte är så. Jag måste försöka vara stark. Jag vill kunna vara glad och kunna le mot alla jag ser. Jag vill inte möta människor med ett stelt ansiktsuttryck. Jag vill vara glad. Är det för mycket begärt? Jag tror inte det. För hur klarar sig i så fall alla andra? Eller alla och alla, jag antar att de flesta mår bra. Men jag vet att det inte är så. De flesta har egna problem. Det finns ingen människa som är helt problemfri tror jag. Alla måste få ha sina problem. Hur ska vi annars kunna lära oss något av livet? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Och det är just det som är så svårt.

I wish I could turn back time.

Första skolveckan har gått. Och den har gått snabbt. Men jag klarade inte ens att vara en hel vecka i skolan. Jag som hade sett framemot att bevisa för min gympalärare att jag kunde vara med, men så blev det inte så. Jag hade så ont i torsdags att jag inte kunde gå till skolan. Men that's life. Jag kan ju inte göra mera än mitt bästa. Men jag måste kömpa, och jag måste försöka. Det känns som om alla kräver för mycket av mig, men jag antar att det inte är så. Jag tror snarare att det är mera för att "pusha" mig själv. Man måste nästan klämma till med något drastiskt innan jag ens orkar göra något. Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ju kunna orka. Men det är inte så lätt alltid. Jag vill kunna vara som alla andra. Men då kommer det andra problemet, och det är att jag i så fall inte kommer att kunna vara mig själv. Jag vill nämligen slippa behöva anpassa mig efter allt och alla. Jag vill leva mitt eget liv. Jag vill kunna vara jag för en gångs skull. Jag vet att jag tjatar om det hela tiden, men så är det bara.

Och appråpå det, så har jag inte mått dåligt den här veckan. Jag har inte gråtit. (Eller jo - lite, men det var inte för att jag mådde dåligt, utan för att jag saknar och saknade Gabbe så mycket) Men det värsta är när min bästa vän mår dåligt. Jag klarar inte av det. Jag vet inte vad jag ska göra och säga. Allt bara snurrar runt i huvudet. Alla tankar och ord blir bara en enda röra och jag vet inte vilka jag ska plocka ut av alla de alternativ som flyter samman i hjärnan. Ibland vill jag bara att man ska kunna rensa hårddisken i knoppen. Lägga alla bilder och känslor man inte vill ha kvar i papperskorgen och ta bort dem för alltid. Men det är inte verkligheten. Så är inte livet. Livet är inte så enkelt. Jag tror att livet verkligen är som en ber-o-odalbana för att man måste kunna stå ut med diverse svårigheter för att sedan kunna ta lärdom av dem och bli starkare. Det kan inte bara bli svart efter att man dör. Det måste ju finnas något efter, för annars skulle vi inte leva här och nu.

Nu får jag ångest. Ångest över att jag kanske inte kommer att hinna leva livet innan jag dör. Eller leva livet förresten. Det låter som jag är värsta partynissen. Men jag har bestämt mig och tänkte mycket på livet och min framtid. Det är trots allt jag själv som väljer min framtid. Det är jag själv som skapar förutsättningar för vad som ska hända (eller skulle kunna hända) i framtiden genom att utbilda mig. Jag ska hinna leva mitt liv. Jag vill få reda på vad just jag kan göra för världen. Inte för att jag tror att alla kan göra något storartat, men någonting måste ju vara ens livsuppgift. Jag vill inte att det ska vara jobbigt att leva. Men jag vet att allt inte är en dans på rosor. Det är snarare en färd i en berg-o-dalbana.

Up is down.

Har inte kunnat skriva någonting på ett tag, eftersom jag har varit iväg. Har helt enkelt inte haft tid. Jag har varit hos Clara och haft världens roligaste helg helt enkelt.
Det började med att jag fick reda på att jag skulle sova över hos henne från fredag till lördag och blev givetvis överkyckling och började packa min väska. Vi hade bestämt att vi skulle ses i stan och sedan åka hem till henne. Väl i stan träffade jag Claras kompis Ronja och dem skulel träffa några andra på Centralstationen, så vi gick dit tillsammans. Efter knappt tio minuter gick jag och Clara därifrån eftersom vi skulle hem till henne och vi inte ville dröja kvar allt för länge i stan. Jag handlade de grejer jag behövde och sedan bar det av hem till henne. Påvägen hem frös vi båda röven av oss eftersom det blåste isvindar på fälten. På kvällen åt vi rostbiff och potatissallad och pratade en massa gamla minnen som resulterade i många skrattanfall. Egentligen har jag inte gjort speciellt mycket eftersom vi mest har umgåtts. Vi somnade inte speciellt sent första natten. Nästa dag skulle jag egentligen åkt hem, eftersom Clara och hennes familj skulle bort, men så blev det inte. Dem de skulle till lämnade återbud och jag fick stanna en natt till, vilket var jättekul.
(Märker nu när jag skriver att det stakar sig fram, men jag ska ska försöka att skriva en bra text som faktiskt går att läsa ^-^ )
Vi tittade på Perfect Strangers och Borat och en knappt fjärdedel av Land of the Dead, eftersom vi inte kunde hålla oss för skratt - den var bara töntig och inte alls läskig. Vi pratade också en hel del under dagarna jag var med Clara. Det som är så bra är att jag känenr att jag verkligen slipper spela min andra roll. Jag slipper gömma bakom det där skalet som döljer vem jag egentligen är. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag har lovat mig själv att det inte får hända, har det redan hänt. Jag kan inte släppa den. Det är som om jag måste spela för att kunna känna mig bekväm, och fastän jag inte alltid känner mig bekväm i rollen, måste jag spela den ändå, vilket tar på mina krafter. Jag låter som jag är döende när jag skriver såhär, märker jag. Men det är jag inte (Hoppas jag). Men det är sanningen och jag försöker att vara mig själv så mycket det går. Jag tycker nämligen inte att det är konstigt. Det är precis samma sak som när man använder rösten på olika sätt. När man pratar med kompisar pratar man på ett visst sätt och när man pratar med lärare pratar man på ett annat. Det är bara så. Alla gör det och det är ingenting som är konstigt. Men det låter konstigt, det tycker jag också. Men alla är vi konstiga innerst inne. Allihopa.

"You deserve much better than me."

Idag har jag ine suttit så mycket vid datorn, så det kommer inte bli ett så speciellt långt inlägg idag. För en gångs skull har jag hittat på annat, vilket är relativt ovanligt. Jag har till exempel prövat på att spela Super Mario Galaxy, vilket till min stora förvåning var mycket roligare än jag trodde. Det känns som man bara vill spela mera mera mera, för man kommer vidare rätt så snabbt i början av spelet. Kanske beror det på att det blir svårare ju längre man kommer, men vi får se hur mycket jag orkar spela. Har för tillfället tagit en paus för att skriva några rader i min blogg. Mår bra idag, konstigt nog. Mitt upp-och-ner-humör har stannat på "upp", så jag får njuta av den här stunden. Hela tiden är jag rädd. Rädd för att något eller någon ska förstöra känslan av att vara glad. Speciellt inte nu när jag har PMS.
Ikväll ska jag kolla Spiderman 3. Lagom dags nu, sisådär ett år efter den kom upp på bioduken. Valet stod mellan Shrek 3 och Spiderman 3, så vad väljer man? Spiderman of course. No doubt. Kommer ihåg när Axel (Ryuk @ Bilddagboken.se) sa till mig redan i somras, att jag verkligen MÅSTE se den filmen. Vilket jag inte gjorde. Men nu äntligen ska det ske! Känner mig fett peppad.
Appråpå pepp. Vad är det för ord egentligen? Pepp. Låter som peppar. Alltså salt och peppar. Om man nu kan säga "känn peppen!", kan man ju lika bra säga "känn saltet!". Det är i princip samma sak, eller hur? Låter dock något mer komiskt. Kanske ska ta och börja använda det och se om det blir ett nytt slangord. Man vet ju aldrig. Varenda ord man använder ofta nuförtiden blir på ett eller annat sätt förkortat, eller bara använt i fel sammanhang. Det var som min rektor Rektorn sa på vår julavslutning;
- "Hade jag skrivit till min lärare att han var 'fett grym' på utvärderingen av terminen hade nog skolan inte tagit det som en possetiv kritik."
Allt utvecklas med tiden.

Förresten så spelar det ingen roll att du sa sådär till mig igårkväll, G. Det är glömt nu, okej?

Har ni inget bättre för er?

Varför klanka ner på någon? Jag blir så arg. Varför ska man alltid sparka på den som redan ligger ner? Varför kan man inte få vara ifred? Varför ska man alltid bli nedtryckt? Vad har folk för problem egentligen? Varför kan ni inte bara ta och rent utsagt hålla käften? Varför kan jag inte få vara jag? Varför kan ni inte sluta klaga på mig en gång för alla? Jag har det jobbigt nog som det är. Låt mig vara. Eller är det så svårt att låta bli? Ska jag behöva skaffa en anonym identitet bara för att ni ska fatta att det är allvar? Skulle inte tro det. De som öppnar sin fula käft bara för att trycka ner har inte mer hjärna än en jävla sten.
"Det är inte lätt att vara snäll när man har huvudvärk."

Funderingar.

Jag tycker att det är svårt att tänka. Det känns som om det finns två jag i mitt huvud. En som hela tiden tänker på "rätt" saker, en som är den goda sidan helt enkelt. Och en som tänker på "fel" saker, det vill säga det onda sidan. Det känns om om allt just nu handlar om gott eller ont. Jag känner själv att jag har blivit kritisk mot folk jag ser på stan. Det är hela tiden bra eller dåligt - svart eller vitt. Till och med mot dem jag känner som mina närmaste har jag blivit så. Jag vill inte vara såhär. Men det går inte att undvika. Jag är rädd för att göra fel, rädd för att förlora någon som jag håller kär. Jag vet att om jag inte tar mig i kragen kommer det sluta illa. Jag vill minst av allt förlora någon av mina bästa vänner. Jag vet inte om jag skulle klara det. Utan mina vänner skulle jag inte orkat ta mig igenom någonting. Jag skulle säkert inte stå här idag. Jag skulle inte vara den jag är. Det skulle vara ett tomt skal som inte hade någon personlighet, istället för den jag har blivit idag. Kanske skulle jag kunna anpassa mig. Men jag vill inte anpassa mig, speciellt inte till någon annans fördel. Det skulle kallas för falskspel. Och jag vill lämna det falska jag bakom mig. Jag vill börja om. Nu är det 2008, mina damer och herrar.

For the very first time.

Andra inlägget år 2008. Igår hade jag ingen nyårskänsla alls. Jag brydde mig inte om att det var ett nytt år som närmade sig. Jag kände ingen skillnad. När jag var mindre var det mycket större det här med nyårsafton. Nu är det bara en anledning för ungdomar att supa sig fulla och för vuxna att gå bort och träffa vänner. Men jag då? Vad tycker jag om det som har hänt? Jag valde att stanna hemma. Jag ville inte att det skulle gå illa. Jag ville inte gå på fest. Jag skulle känna mig bortkommen på fest. Jag har varit på en del fester där jag kände att jag verkligen hörde hemma. Men jag vet att jag inte skulle platsa på en s k . suparfest. Jag har ingenting emot folk som dricker, men jag tycker inte att man borde göra det i så stora mängder som det görs idag. Jag förstår inte meningen helt enkelt. Nästa år fyller jag 18, vilket innebär att jag kommer att få gå på krogen. Men det har jag ingen lust med. Jag vill inte supa mig full och slösa bort studiebidraget på en massa sprit som ändå bara kommer att vara för stunden. Varför ska man lägga ut pengar på saker som bara kommer att drabba en själv? Att vara bakis är väl inget man längtar efter. Men det kommer väl att ge sig med åldern. Vad jag inte förstår är att jag brukar bli kallad barnslig och naiv. Är man verkligen naiv om man avstår att gå på fest med kompisarna och väljer frivilligt att stanna hemma? Jag tycker inte det. Hade jag varit mamma nu, hade jag sett till att mina barn hade fått göra som dem själva ville (om de hade varit i min ålder, vill säga). Ville de gå på fest - visst. Jag skulle självklart vara orolig att det skulle hända dem något, för som förälder oroar man sig till det yttersta. Man tror att det värsta kommer att hända, bara för att man har matats med en massa händelser om fulla ungdomar som blir misshandlade och våldtagna och jag vet inte allt. Men jag tror att ungdomar idag inte riktigt vet vad dem ger sig in på. De måste väl ha hört minst lika mycket historier om vad som kan hända på fester, precis som vuxna hört? Jag tycker inte att det är rättvist att kalla mig barnslig. Jag skulle inte vilja kalla mig nykterist, men inte heller fyllerist. Jag dricker ytterst sällan, och när jag gör det - gör jag det med måtta. Jag kan låta extremt dryg och snofsig när jag berättar hur bra jag är, men faktum är att det är så jag är. Take it or leave it.

2008.

Ytterligare ett kliv närmare min framtid. Vad ska hända i min framtid? Det vet jag inte. Jag vet inte vad jag vill bli. Jag vet inte ens varför jag valde att gå media längre. Kanske var det för att jag trodde att jag kunde bli något inom media. Men jag tror inte på det. Jag tror inte på mig själv längre. Men jag ska ta mig själv i kragen och satsa stenhårt! Nu är det ett nytt år som för med sig nya förmåner. Varför inte uttnyttja dem?
Gott nytt år på er alla som tog er tid att läsa det här inlägget!