Up is down.

Har inte kunnat skriva någonting på ett tag, eftersom jag har varit iväg. Har helt enkelt inte haft tid. Jag har varit hos Clara och haft världens roligaste helg helt enkelt.
Det började med att jag fick reda på att jag skulle sova över hos henne från fredag till lördag och blev givetvis överkyckling och började packa min väska. Vi hade bestämt att vi skulle ses i stan och sedan åka hem till henne. Väl i stan träffade jag Claras kompis Ronja och dem skulel träffa några andra på Centralstationen, så vi gick dit tillsammans. Efter knappt tio minuter gick jag och Clara därifrån eftersom vi skulle hem till henne och vi inte ville dröja kvar allt för länge i stan. Jag handlade de grejer jag behövde och sedan bar det av hem till henne. Påvägen hem frös vi båda röven av oss eftersom det blåste isvindar på fälten. På kvällen åt vi rostbiff och potatissallad och pratade en massa gamla minnen som resulterade i många skrattanfall. Egentligen har jag inte gjort speciellt mycket eftersom vi mest har umgåtts. Vi somnade inte speciellt sent första natten. Nästa dag skulle jag egentligen åkt hem, eftersom Clara och hennes familj skulle bort, men så blev det inte. Dem de skulle till lämnade återbud och jag fick stanna en natt till, vilket var jättekul.
(Märker nu när jag skriver att det stakar sig fram, men jag ska ska försöka att skriva en bra text som faktiskt går att läsa ^-^ )
Vi tittade på Perfect Strangers och Borat och en knappt fjärdedel av Land of the Dead, eftersom vi inte kunde hålla oss för skratt - den var bara töntig och inte alls läskig. Vi pratade också en hel del under dagarna jag var med Clara. Det som är så bra är att jag känenr att jag verkligen slipper spela min andra roll. Jag slipper gömma bakom det där skalet som döljer vem jag egentligen är. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag har lovat mig själv att det inte får hända, har det redan hänt. Jag kan inte släppa den. Det är som om jag måste spela för att kunna känna mig bekväm, och fastän jag inte alltid känner mig bekväm i rollen, måste jag spela den ändå, vilket tar på mina krafter. Jag låter som jag är döende när jag skriver såhär, märker jag. Men det är jag inte (Hoppas jag). Men det är sanningen och jag försöker att vara mig själv så mycket det går. Jag tycker nämligen inte att det är konstigt. Det är precis samma sak som när man använder rösten på olika sätt. När man pratar med kompisar pratar man på ett visst sätt och när man pratar med lärare pratar man på ett annat. Det är bara så. Alla gör det och det är ingenting som är konstigt. Men det låter konstigt, det tycker jag också. Men alla är vi konstiga innerst inne. Allihopa.