Hoist the colours high.

Igår var jag peppad. Men nu vet jag inte om jag är det längre. Jag vet inte om jag orkar tro på mig själv längre. Jag vet inte vad jag vill. Det känns som om allt är bra på dagen och allt rasar på natten. Men jag vet att det inte är så. Jag måste försöka vara stark. Jag vill kunna vara glad och kunna le mot alla jag ser. Jag vill inte möta människor med ett stelt ansiktsuttryck. Jag vill vara glad. Är det för mycket begärt? Jag tror inte det. För hur klarar sig i så fall alla andra? Eller alla och alla, jag antar att de flesta mår bra. Men jag vet att det inte är så. De flesta har egna problem. Det finns ingen människa som är helt problemfri tror jag. Alla måste få ha sina problem. Hur ska vi annars kunna lära oss något av livet? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Och det är just det som är så svårt.