At the end of the rainbow there's no gold.

Jag är SÅ SJUKLIGT trött på folk som klagar på att de mår dåligt.

Föråt, Clara - jag vet att jag inte ska peka ut dig, men liksom. Jag måste få säga vad jag tycker. Det är såhär, att om man mår dåligt och inte vill göra det, (för det vill ju ingen, eller hur?) så MÅSTE man söka hjälp. Ibland räcker det inte att "bara" prata med kompisarna, utan man måste gå ett steg längre - man måste kanske få hjälp av en vuxen. Ring till BRIS - det har jag gjort många gånger, och de har "räddat" mig från den jobbiga situationen jag var i. Underskatta inte dem, det är gratis, man kan ringa från mobil dit och prata hur länge som helst och det är anonymt.

Jag skulle vilja vara en sådan människa som alla kunde gå till och prata om sina problem med. Och det är väl också vad jag har blivit - ALLA vänder sig mot mig så fort de mår dåligt. Visst, det visar bara att jag är bra på att bry mig om folk, men i slutändan blir det jobbigt. Jag har mått dålig själv, och det var under en lång tid, och nu, när jag äntligen känner att jag kommer undan från allt det negativa, kastar sig alla på mig och undrar hur jag skulle gjort i deras sits. Även fast jag skulle vilja, KAN JAG INTE HJÄLPA ALLA MED ALLAS PROBLEM. Det tär för mycket på mitt psyke - jag måste kunna ha ett liv som är fritt från problem, och nu när jag äntligen har så gott som fått det, vill jag inte ösas över av ANDRAS problem. Är det inte lite att ta i? Jag måste kunna leva MITT LIV utan att hela tiden förföljas av problem, varken mina egnas eller andras.

Det är väl klart att ni inte behöver sluta prata med mig nu, bara för att jag har sagt som jag känner. Jag kommer fortfarande att hjälpa VISSA PERSONER SOM BETYDER EXTRA MYCKET FÖR MIG - såsom CLARA och LOUIE. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem, och det är självklart att jag vill att mina bästa vänner ska må bra. Är de inte glada, kan jag inte heller vara glad - det säger sig självt. Men nu har jag sagt EXAKT HUR JAG KÄNNER, så nu vet du hur det ligger till.