At the end of the rainbow there's no gold.

Jag vet inte var någonstans jag ska börja. Men nu är allting som vanligt igen, tror jag. Men jag vet inte. Jag vet aldrig någonting längre.

"Nothing is certain."

Men vad ska man göra - om man nu inte kan fortsätta med sitt liv? Jag kan inte acceptera mig själv som person om jag inte kan gå vidare och lämna allt det dåliga som har hänt mig, bakom mig. Man måste tillåta sig själv att ta ett kliv bort från det dåliga. Hur ska man annars kunna komma över saker man inte alls hade räknat med? Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så förvirrad. Vet inte hur jag ska bete mig. Inte mot någon. Och speciellt inte mot dig, Daki. Jag vet inte hur det blev som det blev. Och jag kan inte säga annat än förlåt. Men även tusen förlåt skulle inte räcka till, jag vet det nu. Jag vill bara att allt ska vara som det var innan, men det kommer inte att bli så, jag känner det på mig. Man kan inte återgå till det gamla hela tiden, man kan inte titta tillbaka på det som har hänt. Man måste helt enkelt gå vidare. Och jag vet inte om jag är redo än. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli redo. Jag vet bara att jag måste, för annars kommer jag inte kunna leva med mig själv.