I wish I could turn back time.

Första skolveckan har gått. Och den har gått snabbt. Men jag klarade inte ens att vara en hel vecka i skolan. Jag som hade sett framemot att bevisa för min gympalärare att jag kunde vara med, men så blev det inte så. Jag hade så ont i torsdags att jag inte kunde gå till skolan. Men that's life. Jag kan ju inte göra mera än mitt bästa. Men jag måste kömpa, och jag måste försöka. Det känns som om alla kräver för mycket av mig, men jag antar att det inte är så. Jag tror snarare att det är mera för att "pusha" mig själv. Man måste nästan klämma till med något drastiskt innan jag ens orkar göra något. Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ju kunna orka. Men det är inte så lätt alltid. Jag vill kunna vara som alla andra. Men då kommer det andra problemet, och det är att jag i så fall inte kommer att kunna vara mig själv. Jag vill nämligen slippa behöva anpassa mig efter allt och alla. Jag vill leva mitt eget liv. Jag vill kunna vara jag för en gångs skull. Jag vet att jag tjatar om det hela tiden, men så är det bara.

Och appråpå det, så har jag inte mått dåligt den här veckan. Jag har inte gråtit. (Eller jo - lite, men det var inte för att jag mådde dåligt, utan för att jag saknar och saknade Gabbe så mycket) Men det värsta är när min bästa vän mår dåligt. Jag klarar inte av det. Jag vet inte vad jag ska göra och säga. Allt bara snurrar runt i huvudet. Alla tankar och ord blir bara en enda röra och jag vet inte vilka jag ska plocka ut av alla de alternativ som flyter samman i hjärnan. Ibland vill jag bara att man ska kunna rensa hårddisken i knoppen. Lägga alla bilder och känslor man inte vill ha kvar i papperskorgen och ta bort dem för alltid. Men det är inte verkligheten. Så är inte livet. Livet är inte så enkelt. Jag tror att livet verkligen är som en ber-o-odalbana för att man måste kunna stå ut med diverse svårigheter för att sedan kunna ta lärdom av dem och bli starkare. Det kan inte bara bli svart efter att man dör. Det måste ju finnas något efter, för annars skulle vi inte leva här och nu.

Nu får jag ångest. Ångest över att jag kanske inte kommer att hinna leva livet innan jag dör. Eller leva livet förresten. Det låter som jag är värsta partynissen. Men jag har bestämt mig och tänkte mycket på livet och min framtid. Det är trots allt jag själv som väljer min framtid. Det är jag själv som skapar förutsättningar för vad som ska hända (eller skulle kunna hända) i framtiden genom att utbilda mig. Jag ska hinna leva mitt liv. Jag vill få reda på vad just jag kan göra för världen. Inte för att jag tror att alla kan göra något storartat, men någonting måste ju vara ens livsuppgift. Jag vill inte att det ska vara jobbigt att leva. Men jag vet att allt inte är en dans på rosor. Det är snarare en färd i en berg-o-dalbana.