At the end of the rainbow there's no gold.

Sitter i skolan och har ingenting bättre för mig än att skriva av mig lite.
Vet inte hur jag ska börja, men jag sätter väl igång nu då.

Jag har fått ordning på min träning igen. Föll ner i en svacka förra veckan eftersom jag låg hemma med feber, men imorgon - då är jag förhoppningsvis back on track igen. Vet att det kommer att lösa sig, ialllafall det mesta. Tröttnar dock fortare på saker och ting när jag mår såhär - inte så kul precis. Vet heller inte hur det ska kunna bli bättre, jag kan inte ändra på mig bara för att någon säger åt mig att göra det. Jag är jag, och antingen accepterar ni det eller så har ni någonting emot det, och då är det mest synd om er - för då är det inte mitt problem längre.

Jag kan inte lägga på mig alla era problem hela tiden. Jag vill så gärna hjälpa, men bara till en viss gräns. Jag mådde dåligt för er skull - åt er - för att alla kom och hela tiden berättade att de mådde dåligt och varför de gjorde det, vilket ledde till att mitt liv ett tag gick ut på att leka psykolog. Jag kan inte ta på mig ert ansvar hela tiden. Man måste kunna ta sitt ansvar och inte lägga över det på andra hela tiden.

Det finns några få människor som jag orkar lyssna på, för de lägger inte över sina problem på mig. De räknar inte med att jag ska läsa dem åt dem, utan de berättar, delar med sig, så att jag ska kunna säga min åsikt. Det är perfekt. Ibland, när jag är på bättre humör, så kan jag ta mig an andra personers problem, och även lösa dem, men det är inte nu. Just nu pratar jag knappt med andra än Clara om problem. Jag orkar inte, ärligt talat. Jag vet att jag använder ordet "orka" för mycket, men vad ska jag säga istället? Säg vad jag ska säga, annars kan du hålla käften.

Jag vet inte ens vad jag snackar om längre. Jag är både arg, sårad, ledsen, glad och irriterad på samma gång. Ju mera jag tänker - desto (stavning...?) mer irriterad blir jag på mig själv. Jag vill så gärna hjälpa, men jag vet att jag inte räcker till. Och det är det som jag stör mig på. Jag menar, det är ju inte så att jag INTE vill finnas till för mina vänner - det är ju snarare tvärt om. Jag VILL hjälpa, men just nu tror jag inte att jag är kapabel till det - jag har andra viktigare saker att tänka på för tillfället.

Jag tror aldrig jag har skrivit såhär snabbt förut. Det gör jag bara när jag har mycket som vill ut, men det har jag alltid. Jag snackar och tänker för mycket. Tänker för mycket förresten, det kan man väl inte göra?