"Jag vet inte var jag har mig själv längre."

Så många gåner har jag hört just det. Och så många gåner har jag tänkt det. Men det stämmer så väl in på alla mina vänner och även mig själv för tillfället. Allt går i perioder verkar det som. På en timme kan mitt glada humör vara som bortblåst. Men jag ska verkligen försöka att vara så glad som det bara går. Speciellt för mina vänners skull. För om jag är sur och visar att jag är deprimerad och nere, påverkas dem av mig. Negativt. Och jag vill inte att det ska vara så. Det får inte vara så, för dem är värda att vara glada och kunna må bra, precis som jag är. Alla är värda att få må bra. Men man måste faktiskt försöka själv också. Men kan inte bara sitta och vänta på att hjälpen ska komma till en. Man måste ta första steget själv. Även om det verkar jobbigt måste man ge sig själv en spark i baken. Man måste helt enkelt intala sig själv om att "jag kan klara det här, jag måste göra det för att kunna må bra i framtiden". Men det är svårt. Jag vet att det är svårt. Men just nu, bara den senaste veckan har jag mått bra och inte hakat upp mig på småtjaffs som jag skulle gjort för ett tag sedan. jag försöker verkligen att undvika bråk så mycket jag kan. För jag orkar inte med det. Orkar inte - det hör man förresten varenda dag. Men att inte orka, ja - de flesta verkar inte orka av olika anledningar. Jag kan tänka mig att det finns människor där ute i världen som har det mycket värre än jag. Men varför ska man vara något andrahandsval för den saken? Det är inte rättvist. Man ska inte behandlas olika bara för att någon har "mindre" problem än någon annan. Alla är i behov av olika sortes hjälp och vill vill ha olika sortes lösningar på sina problem. Så varför inte prioritera alla lika mycket? Det finns mycket i världen man inte kan göra något åt. Tyvärr. Men sånt är livet. Och ja - det finns för mycket falskhet.

Jag var arg imorse. Fruktansvärt arg. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag kände hur det bara svartnade för ögonen, just för att jag var så arg. Jag vet egentligen inte vad orsaken var heller, och det är det som är så jobbigt. Jag måste kunna kontrollera min ilska, men jag vill helst veta varför jag blir arg in the first place. Antagligen var det allt det här tjaffset om populäritets-grupper som fick mig att flippa totalt. Vad har folk för problem? Varför kan de inte bara acceptera folk för den dem är istället för att hacka på dem? Vad vinner man på det? Respekt? Skulle inte tro det. Och så ar vi det här med internet och alla förbannade fakes. Vad är problemet? Varför gör ni såhär mot andra? Är ni verkligen såpass osäkra på er själva att ni begår ett brott bara för att kunna våga "vara er själva"? Dessutom är ni fegare än så. Ni sitter gömda bakom en datorskärm och intalar er själva att ni faktiskt "är" den där personen på bilden. Hur falskt är inte det? Hur ska ni kunna träffa folk i verkligheten? Hur ska ni skaffa vänner? Hur ska ni kunna skaffa jobb? Tänk om folk hör talas om att just DU är en falsk person? Du kommer knappast att kunna klara dig i yrkeslivet om du inte kan stå för vad du gör och vem du är. Jag kan inte skriva mer. Jag är för arg. Plus att jag inte borde slösa tid på såna som er. Ni vet var ni har mig och jag vet var jag har er. Det behövs inga ord för att idiotförklara er. Ni skämmer bara ut er själva.

End of discussion.

Tack och adjö aldrig mera korv i brö'.