Treasure is my pleasure.

Tänkte skriva några rader här igen. och det är alltid lika svårt. Orden kommer inte ut. De stannar inom mig, och skaver i mitt huvud tills jag blir tokig. De måste ut. Antingen på papper, eller här på datorn. Jag vet inte varför jag skaffade blogg. Känns så otroligt meningslöst på många sätt. Men det är också bra. Det är så skönt att bara skriva av sig - låta tankarna ta plats. Det är ingen dagbok. Det är mitt liv.

På senaste tiden har jag funderat mycket. Hur jag ska göra i framtiden till exempel. Jag vet inte vad jag vill bli längre. Jag önskar jag visste. Jag nskar att jag visste mer och undrade mindre. Det skulle bli en mycket bättre balans i min hjärna då, tror jag. Jag har också funderat mycket på livet & döden - två saker som går hand i hand med varandra. Jag har så många frågor, men ack - så lite svar. Vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Det är - och blir bara för mycket ibland. Men jag antar att sånt är livet. Och alla dessa fjollor, som förgäves tror att dem är något. Tar andras bilder, texter msn-adresser och jag vet inte allt. Allt verkar te sig hopplöst i mina ögon. Även fast man försöker göra sitt bästa, får man ingenting tillbaka. Bara massa skällsord och kritik. Klart - man måste kunna ta kritik. Det är någonting man måste lära sig genom livet. Ibland är det bra kritik - dvs komplimanger, och iböand är det negativ kritik. Man måste kunna ta båda sorterna. Men ändå, jag tycker att gränsen måste gå någonstans. Men hur ska man veta var den går? Jag är inget bra på att begränsa mig. Kanske begränsar jag mig själv för mycket, och ibland sätter jag inga gränser överhuvudtaget. Jag låter folk hacka på mig tills jag är totalt nedbruten, och ibland gömmer jag mig bakom en stark mur och låter inga ord tränga igenom den. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag ska försöka tänka possetivt - låta det negativa rinna av mig. Jag tror att det är det bästa för mig. Och ibland måste man faktiskt vara självisk. Man får inte glömma bort sig själv, i stridens hetta. Man måste kunna må bra, samtidigt som man ägnar sig åt det man tycker är roligt. Man får samtidigt inte glömma det viktiga sakerna. Allt handlar egentligen om prioriteringar. Och det är jobbigt. För ibland vet man inte själv vad som är viktigast, och det är då man glömmer bort sig själv.