For the very first time.

Andra inlägget år 2008. Igår hade jag ingen nyårskänsla alls. Jag brydde mig inte om att det var ett nytt år som närmade sig. Jag kände ingen skillnad. När jag var mindre var det mycket större det här med nyårsafton. Nu är det bara en anledning för ungdomar att supa sig fulla och för vuxna att gå bort och träffa vänner. Men jag då? Vad tycker jag om det som har hänt? Jag valde att stanna hemma. Jag ville inte att det skulle gå illa. Jag ville inte gå på fest. Jag skulle känna mig bortkommen på fest. Jag har varit på en del fester där jag kände att jag verkligen hörde hemma. Men jag vet att jag inte skulle platsa på en s k . suparfest. Jag har ingenting emot folk som dricker, men jag tycker inte att man borde göra det i så stora mängder som det görs idag. Jag förstår inte meningen helt enkelt. Nästa år fyller jag 18, vilket innebär att jag kommer att få gå på krogen. Men det har jag ingen lust med. Jag vill inte supa mig full och slösa bort studiebidraget på en massa sprit som ändå bara kommer att vara för stunden. Varför ska man lägga ut pengar på saker som bara kommer att drabba en själv? Att vara bakis är väl inget man längtar efter. Men det kommer väl att ge sig med åldern. Vad jag inte förstår är att jag brukar bli kallad barnslig och naiv. Är man verkligen naiv om man avstår att gå på fest med kompisarna och väljer frivilligt att stanna hemma? Jag tycker inte det. Hade jag varit mamma nu, hade jag sett till att mina barn hade fått göra som dem själva ville (om de hade varit i min ålder, vill säga). Ville de gå på fest - visst. Jag skulle självklart vara orolig att det skulle hända dem något, för som förälder oroar man sig till det yttersta. Man tror att det värsta kommer att hända, bara för att man har matats med en massa händelser om fulla ungdomar som blir misshandlade och våldtagna och jag vet inte allt. Men jag tror att ungdomar idag inte riktigt vet vad dem ger sig in på. De måste väl ha hört minst lika mycket historier om vad som kan hända på fester, precis som vuxna hört? Jag tycker inte att det är rättvist att kalla mig barnslig. Jag skulle inte vilja kalla mig nykterist, men inte heller fyllerist. Jag dricker ytterst sällan, och när jag gör det - gör jag det med måtta. Jag kan låta extremt dryg och snofsig när jag berättar hur bra jag är, men faktum är att det är så jag är. Take it or leave it.